Boktipsaren och ärligheten.

I mitt jobb ingår det att tipsa om böcker. Det är roligt och har stor betydelse. Kan jag hitta precis rätt bok till rätt person så blir de glada och får en fin dag. Blir det inte riktigt lika rätt så kommer de tro att jag är knäpp. Vilket jag är, men det behöver inte kunderna få veta.

Den svåraste grejen är när nån säger:

- Har du läst den?

- Ja, svarar jag.

- Vad tyckte du?

och jag vet med mig att om jag säger det ärliga svaret så kommer kunden förmodligen skrika:

- Bort, onda demon! och kasta boken i huvudet på mig.

Mycket tips är alltså dåliga tips, men det låter som något bra. Ungefär som i en arbetsintervju alltså. Man ska säga tre bra och tre dåliga saker, men de dåliga grejerna är egentligen bra. Fast lite tvärtom. Alltså:

- Den var en klassisk skildring av en killes väg till vuxenvärlden.

betyder

- Skojar du? Hur många On the road/Jack/Easy Rider får det lov att publiceras per år egentligen?

Extra svårt blir det när man bara har andra kunders omdömen att gå på. Oftast säger de saker i affekt, att det var fantastiskt underbart eller fruktansvärt dåligt. Och att tolka det till ett tips kan bli svårt.

- Åh, den var ett intressant inlägg i könsrollsdebatten.

betyder egentligen

- Det var en så uselt sexistisk "kärlekshistoria" att till och med gubbarna tycker den är gubbsjuk.

Men ibland är jag tokärlig. Det är svårt, för man vill inte säga nåt taskigt och så visar det sig att det är författaren själv som står framför en, eller deras syrra/mamma/frisör. Det finns egentligen bara en bok som jag är helt ärlig när jag säger vad jag tyckte om den: Berättelsen om Pi av Yann Martel.

- Jag trodde att den handlade om matematik, och så var det bara en snubbe i en båt. Inte en enda matematisk formel så långt jag läste. Jättebesviken blev jag.

De köper den varje gång.