Fantasikoftan.

 Jag blev sugen på att sticka nåt knasigt och färgglatt, att inte planera så himla mycket utan bara köra på.  Jag hade nystan, stickor, och en tanke i huvudet om hur den ungefär skulle vara uppbyggd. Och stickar man i bebisstorlek så går det snabbt också. Win-win!

Koftan är i typ storlek ett år kanske? Garnet är Rauma finullgarn, Jamieson Shetland spindrift och en gnutta Kauni. Rustik och ullig och gullig.

 Jag stickade runt, därefter plockade jag upp och stickade knäppkanterna (för att knäppkanter är så tråkigt att sticka så därför måste jag göra det före klippet).

Efter att ha sytt tät zickzack på var sida om klippmaskan så klippte jag upp plagget mitt fram (alltid lika spännande att klippa i stickat!) och sydde fast ett trevligt band på insidan för att dölja klippkanten. 

Jodå, färgglatt och trevligt blev det!

Tygroboten.

Fördelen med att rensa i gamla grejer är att man inser hur mycket man har i gömmorna. Prylar som man kan göra saker av. Till exempel tyg som man har "sparat till nåt fint" men man hittar tydligen aldrig något projekt som är fint nog. Bah! Nu kör vi!

Var på Etnografiska museet med lillis och såg den här fantastiska och jättestora tygdockan från Kongo. Öppningen till höger i bild är alltså en dörr. Ja! Sjukt stor, och så fin! 

 - Jag vill ha en sån robot, sa hon.  Så då var det bara att bege sig hem och klippa i lite snyggtyg och sy en tygrobot.

Kroppen är lite stuvtyg från Afroart, armarna är från en gammal gardin och det andra är lösa lappar som jag har tänkt är bra att ha. Och det passade ju rätt bra här.

Det önskades glasögon till roboten, så det broderade jag dit...

…och eftersom en robot inte har öron så broderade jag en rosett där bak. Blev lite snajdigt.

Hon blev glad, förklarade att tygroboten heter Mamma och sen kastade hon iväg den tvärs över lägenheten.

Det blev succé med andra ord.

Den lilla citronbiten.

Precis som förra året så plockade jag fläderblommor utanför porten och skrubbade några ekocitroner rena för att göra saft. Någon tog en liten citronbit.

Tror inte citronskivan smakade så gott med tanke på grimasen efteråt. Men saften blev fin!

Åh, finfina flädersaft: det är verkligen buteljerad sommar.

Flexaret.

Jag begav mig till Myrorna i Ropsten för att kolla om det fanns nåt kul på hyllorna. Tog hissen till nederplanet, kikade in i skåpen med begagnad kamerautrustning, och mellan sönderfallande lådkameror och dammiga digitalvarianter så stod det en brun läderväska som såg skojig ut. Och kolla vad som fanns i: en gammal hederlig Flexaret!

Jag försökte lista ut vilken modell det är, och efter lite efterforskningar så verkar det vara en variant av Flexaret II, en modell som tidigast är från 1948. Å andra sidan så tillverkades den här modellen ända fram till 1981, så den kan ju vara superny. Fast det tror jag inte, min teori är att den snarare är lite mittemellan. Femtio- eller sextiotal?

Alltså, den är ju rackarns snygg med sina två ögon! Laddas med gammal hederlig 120-film, det vill säga mellanformat. Har aldrig provat att plåta med sån film, eller med en såhär användarvänlig kamera (nejdå, jag är inte alls ironisk, nejnej), men det ska bli roligt att prova. Tjoho!

Glad midsommar!

Hurra för midsommar! Eftersom vädret såg ut att lova regn så passade jag på att knåpa ihop en regnklänning till lillkotten.

Jag tyckte att Clara hade sytt en så himla fin klänning till sitt barn, så jag klickade hem mönstret Geranium dress från Made by Rae. Och vilket trevligt mönster sen! Lättförståeligt och pedagogiskt. Kolla bara vilka tjusiga fållar man får med det:

Tyget kommer förresten från Stoff och Stil, ångrar att jag inte köpte tillräckligt till en klänning till mig med, hehe. Och vad tyckte kotten då? Efter ett första vansinnesutbrott (autentiskt vrålcitat: "NÄÄÄÄÄ!") så accepterade hon klänningen och efter någon minut blev det både springlek och flax med kjolen. Succé!

Regnklänning is the shit.

Körsbärsblommor.

Den obligatoriska bilden på körsbärsblommor är tagen.

Nu är det baske mig vår.

Babashwook!

Jaha, då var man på det igen. En till Shwook. Wohoo!

Jag var tvungen att ha något att sticka på medan jag såg skräckfilmen Babadook, så därför är detta en Babashwook. Såklart!

För när det blir läskigt på teve så håller man upp en halvfärdig mössa framför ansiktet. Helt normalt.

Mössan var inga konstigheter, stickades som den förra jag gjorde, men blev lite tajtare. Förmodligen för att jag höll i mina stickor med skräckslaget krampaktigt grepp.

Stickor 2,5 och 3,0 mm, garnet var blandade snuttar av Jamieson's Shetland spindrift, Magasin duett supersoft och en skvätt Kauni. Blev finfint! Nu kan jag vara varm om knoppen till midsommar. Hurra!

Shwook i påsk!

Det är tråkigt att vara sjuk. Så pass tråkigt att man stickar upp en mössa på rekordtid. På fyra dagar - varav en hel del tid gick åt till att halvligga i soffan och sova - lyckades jag sticka upp den här rackaren: 

 Mössan heter Shwook och det är ett himla roligt mönster att sticka. Sedan senaste sekelskiftet har den enda huvudbeklädnaden som jag stickat varit en rättviksmössa, fast det är å andra sidan en rysligt grann mössa om jag får säga det själv. Men efter fyra vintrar i samma mössa så var det dags för något nytt. En påskmössa!

Det roliga var att när jag valde färgerna så tänkte jag:

 - Det här blir ju diskret och snyggt! Vilka ovanligt lugna färger jag har valt. Jag kommer kunna matcha den här mössan till allt, såpass nedtonade färger är det. Ojojoj vad diskret.

Och så har jag stickat färdigt den och inser att jag har stickat en mössa i klassiska tuppfärger, titta bara på det här stolta fjäderfät:

Onekligen väldigt passande så här i påsktider. Nåväl. Jag är väldigt nöjd! Stickad i mestadels Jamieson's Shetland spindrift förutom det mörkgrå som är Kauni. Jag har aldrig stickat med någon av garnerna tidigare, och måste säga att jag är glatt överraskad. Blev fint tycker jag.

Stickorna jag använde var fasta rundstickor från HiyaHiya, och nu vill jag aldrig sticka med något annat. Åh vad härliga de är att sticka med. Vassa och följsamma och finfina. Tipptopp!

Sen började det blåsa så då gick jag hem. Hurra!

Minikoftan.

Här stickar man glatt på sin fina Siri och har precis stickat färdigt oket innan man tänker:

 - Kanske ska prova koftan, bara för att dubbelkolla att den passar. Nämen vad tusan...?

Passar den? Nej. Jag har trott att jag har stickat en kofta till en vuxen kvinna, men det är ett plagg som nog mer passar ett sexårigt barn. Attans! Och jag som gjorde provlapp och allting, men tydligen har jag stickat oändligt mycket hårdare än vad jag gjorde på provlappen.

Oh well. Det finns fler stickningar i världen. Nu ska jag bara gräma mig lite innan jag repar upp hela rasket och börjar om igen. Yay!

Snö.

Snön har fallit. Vi slirar omkring i modden, plaskar i slasket och försöker samla ihop värdigheten när vi har halkat. Svordomar och besvärjelser. Snöblandat regn piskar i ansiktet.

Men det är rätt grant ändå.

Och på kvällen förvandlas en liten glänta till en saga.

Det är fint.

Gula koftan är färdig!

Hurra för vintern, och hurra för att den gula koftan är färdig! Och inte nog med det, den har en hel massa knappar som man kan sitta och pilla på:

Den sitter som en smäck, mycket för att jag panikstickade nu mot slutet när jag insåg att det fanns risk för att hon skulle hinna växa ur den innan jag ens gjort färdigt den. Jag hann, puh!

Mönstret på barnkoftan heter Barnkofta (alltså jag älskar såna tydliga namn!) och kommer från Karin Kahnlunds bok Sticka efter Svenska mönster: kul att sticka och lätt att fatta. Garnet är solgult Visjögarn, det gråa är Rauma finull och det rosa och gröna är spelsaulammull. Smaka på ordet: spelsaulammull.

Jag gjorde lite ändringar från originalmönstret: jag breddade kontrastränderna lite, ändrade mönsterbården till vantmönstret som jag har stickat här och här, och så stickade jag alltihop på rundsticka och klippte upp den mitt fram. Min första steek! Wohoo!

Och bara för att det är roligt så stickade jag in tösabitens initial i bården mitt bak. Fint som snus!

Waldemarsudde.

Förra helgen trotsade vi kylan och tog en sväng till det här pampiga huset: Prins Eugens Waldemarsudde! 

Eftersom fikat är halva upplevelsen av varje museibesök så slog vi oss ner i på fiket och åt köttbullar och tittade på blommorna.

Och så gick vi vidare in i huset och tittade på ännu fler blommor:

…och ännu mer blommor. Amaryllisfrossa var ordet.

Men det var inte bara amaryllisar som jag plåtade. Jag knäppte kort på en lampa också.

Sen gick vi upp på övervåningen och kollade på modern grafik. Ser du gubben? Och då menar jag inte Mackan, utan fönstrena som är två ögon, och så räcker den ut tungan. Eller om det är jättelånga framtänder. Typ en bäver som inte har gnagt på träd på åtta år.

Jag gillade nog Mikael Kihlmans grafik bäst, man ville bara stå framför dem hur länge som helst och upptäcka alla nya detaljer som dolde sig i bilderna.

Huvudattraktionen var utställningen Inspiration Matisse med bland annat det här fina verket av Jean Heiberg:

Man kan tro att tavlan heter Söndag i morgonrock eller Blir kaffet klart nån gång? men den heter Orkidéer. Jag antar att de andra namnen redan var tagna.

Vi hann med lite övningsgång också:

Och så tittade vi på fler fina tavlor, som den här Lyftkranen av Isaac Grünewald. Snyggt målat, Isaac!

Sen plockade vi ut våra grejer från skåp nummer 42 och knatade hemåt.

Det var en finfin dag.

En räddande krok.

Katastrof! Nä, skoja bara. Ibland är det fiffigt att tappa maskor. Till exempel om man har stickat lite knasigt (som att råka sticka i bara halva garnet) och istället för att repa upp femton varv så kan man…

…peta in en virknål i den halvstickade maskan, släppa maskan och repa upp (hemska tanke! men o vad bra det blir) och därefter virka upp maskorna igen.

Infoga valfri trumvirvel här. Raggadish!

Vantarna är färdiga!

Under förra årets sista dagar blev mina färggladaste vantar färdiga (ravelrylänk här). Hurra! 

Garnet är magasin duett supersoft och alltihop är stickat på 2,5 mm strumpstickor. Det var egentligen tänkt att bli halvvantar, men jag märkte att de blev lite vida så det blev ett par vårvantar istället. Och vantar är ju alltid bra att ha, särskilt ett par mjuka och sköna som de här.

Handmönstret är samma som på en av bårderna på min gamla halstub, och stjärnmönstret hittade jag på en vante på ravelry. Men som vanligt i slöjdvärlden så finns mönstren på många ställen innan. Det är det jag gillar: inget är nytt, allt är gjort, men man gör på sitt eget vis.

Som vanligt tog det lika lång tid att göra tummarna som att sticka resten av vanten. Hur kan en liten tummetott vara så jättemegatråkig att sticka? Det är ju bara en liten minisnutt av stora vanten, men nehej då, inte ska jag sticka färdigt. Istället ska det tittas på Star Trek TNG och drickas te och plåtslöjdas. Men nu är tummarna på, hurra!

Julen.

Julen firades söderöver med smarrig julmat och bullrande släkt. Och granen stod grön och grann i stugan:

Vi bänkade oss framför teven när klockan blev tre. Det var en himla mysig studio i år. Mattorna band verkligen samman rummet:

Vi klappade en söt liten hund som vaktade julklapparna:

Katten vaktade vägen in till julmaten. Eller så ville han bara bli gosad med:

När all julmat var uppäten, eller rättare sagt när vi var mätta och trötta så åkte vi till midnattsmässan i Östra Sallerup. Det var väldigt stämningsfullt.

Ljuskronor glänste fint med alla tända stearinljus:

På juldagen promenerade vi ut i solen och tittade på vad byn hade att erbjuda. Det var inte mycket mer än frisk luft. Ån blänkte genom träden. Om man ignorerar parkeringsplatsen i bakgrunden så får man nästan lite kostymfilmskänsla. Eller så är det bara jag som börjar bli sugen på att se om Stolthet och fördom igen.

Bredvid stenbron låg ett gulligt litet hus och såg, tja, gulligt ut.

Sen gick vi hem och åt julgodis. Det var en fin jul.