Alfapet i bersån.

Lata sommardagar orkar man bara att spela alfapet och äta kakor i bersån.

Det är rätt gött.

Upprepning.

Innan jag började på det lilla plagget var jag för ovanlighetens skull noggrann och stickade en provlapp. Om man stickar plagg så är det ju bäst att kolla stickfastheten så att plagget passar till rätt person. Och det gick finfint! Jag stickade med rätt storlek. Bara att börja sticka dårå. Stickastickasticka.

Tills jag tänkte:

 - Det här går ju bra! Om man skulle ta och dubbelkolla stickfastheten. Bara för säkerhets skull.

Okeeeej. Det visade sig att jag stickade helt uppåt väggarna för löst. Med den här stickfastheten skulle plagget kanske passa år 2017. Eller om hon gick upp tio kilo på tre månader. Men jag ville ju att hon skulle ha plagget nu. Efter några dagars ångest beslöt jag mig för att göra det här:

Japp! Jag repade upp alltihop. Rubb och stubb bara. Ritsch! Och det var rent åt fanders vad krulligt garnet blev. Som en boll av gul krullighet. Knasigt!

Sådär knöligt garn kan man ju inte sticka med, då skulle jag aldrig orka göra klart plagget. Så en kväll härvade jag upp garnerna och blötade ner dem lite kvickt i ljummet vatten, och så kramade jag försiktigt ur vattnet och hängde upp härvorna till att torka. Och det funkade!

Nu är garnet som nytt och jag kan börja sticka. Igen. Men den här gången på rätt stickor. Hoppas jag.

Gålö.

Igår packade vi med oss några liter solkräm och åkte till Gålö. Äntligen en vettig badplats i stan! Eller ja, typ en timmes kollektivtrafik utanför stan. Men mitt SL-kort gällde. Alltså: typ stan.

Det var soligt med några svalkande vindar och vattnet var urskönt. Och det var riktig sand, inte sån där hårt packad grus som det kan vara annorstädes. Ja, jag pratar om dig, Trekanten.

Men Gålö höll alltså sandmåttet. Se bara hur sandig jag blev på fötterna:

Efter årets första dopp så packade vi upp våra ägg-och-ansjovis-mackor. Klassiskt strandkäk.

Och läste filmtidningen. Den var dock lite svår att behålla för sig själv. Omslaget har ju så många glansiga ställen som man kan peta på.

Sen hittade vi blåbär i skogen.

Jag tänkte först plocka hur mycket som helst. Men ärligt talat: en näve räcker gott. Särskilt om man slappar på stranden. Det är gött.

Borlänge baby!

I helgen åkte vi till Dalarna, närmare bestämt Borlänge. Där finns det fina hus som till exempel det här auktionshuset:

Det finns även någon form av skateboardanläggning i en dunge:

Och en hel del industribyggnader som ser fräcka ut:

Oj vad glad man kan bli framför korrugerad plåt!

I Borlänge finns det även roliga parkeringsmätare som liksom ler lite käckt:

Och den här gatan:

Men anledningen till att vi var i Borlänge var inte bara roliga parkeringsmätare, utan vi skulle även iväg till Vansbro för att överraska ena systern. Hon hade Vansbrosimmet som sista grejen på sin Tjejklassiker, och då är det ju roligast att peppa på plats.

På vägen till Vansbro körde vi förbi Jerusalem:

Och på grillen bredvid affären så bodde de här två mardrömsframkallande typerna:

Solen sken och folk var glada och nervösa. Vi letade och letade och till sist hittade vi syrran och hojtade Heja heja! så högt vi kunde. Det var roligt!

Vi gick över till andra sidan älven och tittade på när starten gick. Plums i plurret bara.

Kolla smajlet! Det gick ju tokbra, och vilken snygg stil sen. En fullträff!

Efter kaffe och macka åkte vi tillbaka till Borlänge.

Det var en fin helg.

Latvieša Cimdi.

Idag hämtade jag ut ett rekommenderat brev från Riga. Spännande! Ett hårt paket inslaget i brunt papper. Det verkar lovande.

Nämen titta! Det är en bok!

Götapetter! Det är boken Latvieša Cimdi av Maruta Grasmane. Som jag har längtat!

Alltså, den här boken är fantastisk. Den perfekta boken för vantnördar som bara väntar på att grotta ner sig i den lettiska vantens historia. Och den är proppfull med tokfina vantar som bara skriker:
  "Sticka mig! Sticka mig!"

Jag kan inte sluta bläddra i den. Det här är vantboken to rule them all. Är i vanthimlen nu. Hurra!

Restprodukter är grejer det.

Visst katten, det blev inte bara flädersaft idag. Jag tog vara på citronskivorna och kokte sylt på dem tillsammans med lite socker och en skvätt flädersaft.

Det blev tre burkar av sötsyrlig marmelad. Eftersom jag inte är någon stor marmeladätare så kommer nog den här citronfläderskapelsen att sluta som fyllning i några kakor. Jomenvisst. Det blir nog smarrigt.

Flädersaften är färdig!

Jomenvisst, flädersaften är färdig! Och rackarns vad god och läskande den blev. Sommarens favvo!

Nu ska jag försöka tygla mig så att jag inte dricker upp alltihop på en gång. Om det går. Tjoho!

Handfärgat.

Jag har fått paket! Eller snarare, jag har köpt något som nu har kommit med posten. Som eh, ett brev på posten. Hurra!

Och vad kan det vara i det här avlånga paketet? Jamen garn såklart! Merinoullgarn i en skön havsturkos färg, handfärgat av Clara Falk.

Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska sticka av det, men det passar ganska bra till det gula garnet. Jag funderar. Och klämmer på härvan. Och funderar lite till.

Inspirerad av Stickpodden försökte jag mig på att ta en såkallad yarnie, det vill säga en selfie med garnet. Det såg ut såhär:

Skulle kanske ha zoomat ut först. Eller så är helt enkelt fräknig näsa + krazy eyes min grej.

Flädersaft.

De senaste åren har jag tittat på fläderbuskarna i grannskapet och tänkt:

  "Mmm, flädersaft vore gott. Det borde man koka. Nån gång. Kanske."

och så går dagarna och flädern blommar över och jag får köpa saft från affären istället. Attans kattans. Men nu är det andra bullar! Eller andra citroner? Om man ska försöka uppdatera det gamla ordspråket. 

Alltså, det verkade inte så svårt när jag väl satte mig in i receptet. Jag har dessutom fått proffstips så nu hoppas jag att det går vägen, detta första saftkok.

Spännande! Om några dagar vet jag hur det blev. Stiligt ser det ut iallafall. Och det är inte illa.

Färg!

Det solgula garnet är på stickorna.

Tror det kan bli något trevligt och färgglatt. Men än är det mycket kvar att sticka. Hurra!

Två finska valar.

För två år sedan sydde jag en blåval till en liten människa. Det kändes som en fin present att ge, så när vi skulle på dop härförleden så sydde jag en blåval till den lilla doppingen.

Mönstret kommer från den eminenta finska bloggen Valaan villapaita. Så himla fin blogg! Såhär ser förresten en blåval ut när man nästan har vänt den ut och in:

Förra gången följde jag det finska mönstret med hjälp av google translate. Det var inte helt lätt, särskilt inte när följande fras dök upp: "Bifogat till svansen på ryggen bitar. Medlemsstater som gick till den lilla snett, men beslutade att hålla det som en personlig privat i motsats till kryddig."

Eftersom det lilla dopbarnet har ett äldre syskon så tänkte jag att det vore fint om storebrorsan också fick en blåval. För valar trivs ju bra ihop. Så kan de göra high five. Eller high fena.

Puss på dig, lilla lattjo valen!

Solgul.

Jag stickar på ett litet plagg i solgult Visjögarn.

Det är inte helt lätt att bestämma kontrastfärger. Men nu har jag bestämt mig. Tror jag. Eller?

Haren.

Det bor några harar på ängen. En av dem satt och chillade vid en buske. 

Tror den satt och tänkte på fotbolls-VM. Och glass.

Sommarstrumpor.

Även om sommarvärmen närmar sig så behövs det strumpor ibland. Som idag när regnet spädde ut kaffet på utomhusfikan.

Vanliga strumpor med sån där gammal hälflärp som jag inte har gjort på flera år. Lite knöliga och ännu inte tvättade, men varma och goa på små fötter. Rauma finullgarn och 2 mm strumpstickor. Inga konstigheter.

Som bonus är både tå och häl stickade i annan färg, så att den snurriga föräldern garanterat sätter på strumpan åt rätt håll. Finemang!

Blommande träd.

Äntligen blommar körsbärsblommorna! 

Ja, nu är verkligen våren här. Det är nåt speciellt när träden börjar blomma, man blir så glad av all denna prakt som växer från kala grenar.

 Trappkatten gillar att sitta lite i skuggan under körsbärsträdet. Lagom varmt när solen gassar.

Lite längre bort på gatan blommar ett träd med vita blommor. Det är inte fy skam det heller.

 Jag skulle kunna plåta hundra bilder minst.

Och det gör jag också. Hur många bilder som helst på förortens alla fina blommande träd.

Nu får man passa på att njuta innan allerginysningarna hörs som ett soundtrack över våren. Prosit!