torsdag 31 januari 2013

Hundvakt i Terrigal.

Några timmars bilfärd norr om Sydney ligger Terrigal. Det är en liten ort precis vid Stilla havets kust. Eller som jag föredrar att kalla det: en liten bit av paradiset, nyst ur fruktbarhetsgudens näsa och plopp! har den landat längs med stranden.

En liten bit från Terrigal bor Ulf och Mary. Här är deras pool. Bakom poolen syns deras gästhus. Otroligt fint.


Vi bor i stora huset. Här är utsikten från fönstret. Trädgården är jättefin, massa häftiga blommor som känns helt overkligt att se utomhus, och inte i krukor på ett fönsterbräde. 


Men! Det bästa med huset i Terrigal är helt klart Miles och Mischa som är världens gosigaste hundar. Och de vill helst bli klappade samtidigt. (Caroline, du hade älskat dem!)

Här är Mischa. Hon är fjorton veckor gammal och kallas kärleksfullt för The little devil. Söt och valpig och intensiv.


Här är Miles. Han är tretton månader och är en rescue dog. Han bodde hos en familj som tröttnade på att ha hund, så då tog Ulf och Mary hand om honom. Han är en lugn och trygg hund som inte alls störs av att Mischa kliver över och under och på honom hela tiden.


Åkejdå, en hundbild till. Notera strumpan i bakgrunden. Den är väldigt dreglig. Och väldigt rolig att leka med.


Efter några timmars klappande lyckades vi slita oss från hundarna och bege oss till stranden. Det var en stor varningsskylt för farliga strömmar. Folk badade ändå.


En fågel svävade på de ljumma vindarna.


Och två måsar stod och chillade på en sten.


Det var svårt att ta en bild i solskenet. Jag brände mig på axlarna, trots att jag smorde in mig tre gånger med solskyddsfaktor 30. Måste ha missat en fläck.


Stilla havet. Vilken grej. 

tisdag 29 januari 2013

Blue Mountains.



Idag åkte vi med en liten guidad tur ut till Blue Mountains, cirka 10 mil väster om Sydney. Var lite fundersam över den där rackarns cyklonen Oswald som ställde till vädret igår (läs: spöregn och orkanbyar), ska vi klättra på berget i regnet? Iiik!


Men! Vinden mojnade, solen tittade fram och häpp! så står man och klappar en koala mitt på blanka förmiddagen. Om någon undrar: den luktade ganska fränt. Dock kan det vara eucalyptusbladen som luktade kiss, vad vet jag. Söt var den iallafall. Som en liten trött farbror.


Vi hade faktiskt en trött liten farbror med oss på turen. Han sov i bilen och var väldigt söt. Här matar han en wallaby.


Åh, wallaby! Är det inte världens finaste djur så säg. Rara och söta och klappvänliga är de,  små kängurur i alldeles lagom format. Man vill bara klappa...


...och klappa...


...och klappa...


...tills man ser kookaburran. Då måste man ju klappa den litegrann också. Så att den inte blir avis.


Sen såg vi två färggranna fåglar som såg ut som ett hjärta tillsammans. Det var väldigt kärt. Och vips så åkte vi vidare till regnskogen!


Blue Mountains är verkligen helt fantastiskt fint. Träden som täcker bergen är eucalyptusträd (de ser ut som jättestora dillvippor, krondill för jättar!). De avger en slags eucalyptusånga, och det är den som ger bergen det där blåa skimret. Helt magiskt.


Titta, ett vattenfall! Och jag vet att det ser ut som Forsakar, men det är det inte. Tror jag.


Här är två glada räkor fotograferade framför de tre systrarna som syns i bakgrunden till vänster. Tre systrar! I sten! Borde inte tre systrar fotas framför detta, m-l och big? Vad som inte syns på bilden är att jag har svår hicka, vilket fick parkvakten att skratta till vid varje ”HUÄRK! HUÄRK! HUÄRK!”
  ”You’re funny!” sade han på mycket bred australiensiska. Kul att slapstickhumor verkar vara ett internationellt språk.


Efter en timmes bilresa på kringelikrokvägar så åkte vi båt in till Sydney igen. Vi höll på att blåsa bort men en kille från Glasgow hann fota oss framför operahuset innan vi virvlade iväg.


Sen gled vi runt i The rocks - i solsken den här gången. Det var grant även då, ska jag säga. Jag såg en fin dörr.


Och som extramaterial på det här jättelånga blogginlägget så bifogar jag en bild på kvällsmaten: pannkakor.


Nu ska jag drömma om wallabyer. Obs! De åt bland annat benjaminfikusblad. Som växer vilt här nere. Alltså, i det här landet har de krukväxter i skogen. Krazy!

Cyklonen Oswald hälsar på i The Rocks.



Tydligen är det inte bara eldsvådesäsong utan även cyklonsäsong. Vilken grej! En tvättäkta cyklon! Jag kan meddela att en cyklon är inte bara väldigt blåsig, den är extremt blöt också. Men vad tusan, svenska turister som vi är så har vi självklart med oss regnjackor. Och hur långt kan det vara till The Rocks egentligen, det är ju bara några centimeter på kartan. Nu går vi!



Efter fyrtio minuters promenad i ösregn så kom vi fram till Sydneys svar på gamla stan - The Rocks. Det är pittoreskt och väldigt vilda västern-saloon-aktigt. Alla hus ser ut som kulisser ur valfri NBC-producerad film från sextiotalet. Mycket fint, med andra ord.


På andra sidan bukten från The rocks så ligger Operahuset. Såhär ser det ut när man försöker päronfota och samtidigt vill få med kåken i bakgrunden.


Vi stannade till och suktade efter oreomoussebakelser.

Och sen tittade vi på tevetornet, insvept i mjuk vattenånga. Det var fint.


Vi smet in på Sydneys flottaste wc i Queen Victoria Building. Rasande grant golv.


Man vet att man är på en schysst offentlig toalett om man tittar på bilden och känner:
 ”Hey, sådär vill jag ha det hemma!”



 Sen gick vi hem och kollade på cricket. Helt obegriplig sport. Men ganska roligt att titta på.

söndag 27 januari 2013

Australia day.

Igår var det Australia Day här i Sydney: folkfest, gatumusiker, dans och strawberry milkshakes. Som Vattenfestivalen, fast lite färre fylltrattar och mer glada människor med gnuggistatueringar på kinderna. Vi körde på grälla kepsar istället.



Tre trallande jäntor stod på styltor och spelade klezmermusik. Det var festligt och färgglatt.


General Waste stod i givakt och väntade på Captain Waste. Höhö.


Vi köpte med oss två pajer från Hannah’s pies. Gottigott.


Efter en liten discotupplur begav vi oss ner till Darling Harbour igen och kikade på fyrverkeriet, eller Australia Day Spectacular som det kallades. Och det var verkligen spektakulärt!


Det är omöjligt att ta en fin och rättvis bild på en fyrverkeriljusshow, men snubben framför mig lyckades nog ganska bra.

Sen gick vi hem och sov.

Där vi bor.

Hur är Sydney? Det känns som en ganska blandad stad. Området vi bor i är ganska fint, lite av ett medelklasskvarter med historiska byggnader i varje hörn. Här står Mackan utanför en länga med radhus. Det är verkligen old school-radhus med minimal terass och utsirade gjutjärnsstaket.



 Det känns så kolonialt!” sade jag. Och insåg att vi befinner oss i en gammal brittiskt koloni. Erhm.

Huset vi bor i är en gammal textilfabrik som användes för beredning av ull back in the days. Nu är det ombyggt till hyreshus. Vi får låna en lägenhet under vår vistelse, sjukt schysst (thanks, Mary and Ulf!). 

Varje morgon sitter vi och käkar frukost här på balkongen, och lyssnar på ljudet av granna fåglar som tjattrar till varandra. Sämre kan man ha det. Notera DN som ligger på bordet. Den är fyra dagar gammal och mycket genomläst.
\
Några kvarter bort från oss ligger Chinatown. Vi käkade nudlar på Kung Fu Ramen - sjukt gott!

Bredvid oss stod kocken och slog nudeldegen i bänken, så var tjugonde sekund avbröts allas samtal av ett BANG! BANG! BANG! Mycket sås, mycket grönsaker, mycket av allt. Och ja, vi spillde på oss.


 I parken såg vi en ödla. Den solade sig bredvid en parkbänk och såg väldigt stolt ut.
”It’s a water dragon, these bushes are filled with’em” sa en förbipasserande pappa till sitt barn. Och nej, vi satte oss inte på bänken bredvid ödlan. Ville liksom inte att ödlan skulle hoppa upp i knät.


Två storkfåglar som jag väljer att kalla ibiz (säkert är det inte alls ibizar, men det är ett snyggt ord, och det där är två snygga fåglar) stod och plockade bland sandkornen. Det finns även duvor och helt vanliga silltrutar i stan, men de känns inte lika exotiska att fotografera. 


Och här kommer det obligatoriska ”nu-ska-vi-fota-oss-bredvid-palmen”-fotot. Tjusigt värre. 

Yes! Det var vårt kvarter det!