Lennart, Ragnar, Fritz och jag.

Min första externa hårddisk kommer alltid vara speciell. Den var mitt liv, mitt allt. På den fanns bortglömd musik, tradiga texter, tusentals blurriga festbilder samt ett och annat kakrecept.

Han såg lite tråkig ut, grå och burrig, men inuti seglade ett magiskt universum. Klart att han var tvungen att få ett passande namn:

Det här är Lennart.

Med tiden utvecklades tekniken. Nästa hårddisk var nästan mer som ett fickminne, mindre och tunnare än en freestyle men med plats för många Lennartar. Eller Lennarts. Eller vad Lennart nu blir i plural.

Det lämpliga namnet är naturligtvis:

Ragnar.

Och då är vi framme vid det senaste tillskottet till vår lilla familj av minnen. En liten uppkomling, knappt större än ett tillknycklat spelkort (jag har mätt) men med plats för hisnande mycket grejer.

Här har vi Fritz.

Allt blir så mycket roligare med en dymoapparat.