Jag har läst Born to run av Christopher McDougall, här fotograferad vid Frankfurter Allee i Berlin (jag var tvungen att förtydliga platsen, för det är misstänkt likt Gullmarsplan).
Jag är en riktig soffpotatis. Om jag får välja mellan chips/Star Trek å ena sidan och hälsokost/träning å andra sidan så väljer jag alltid det alternativ som jag kan göra halvliggande i soffan med en lakritspipa i mungipan.Men jag är ju också en bokslukare. Och ibland händer det att man börjar läsa en bok om löpning. Som till exempel Born to run. Jag tyckte om att läsa om barfotalöpare, tarahumarafolket i Mexico, ultramaratonlopp och en hel massa springglädje. Det riktigt spratt till i benen. Och boken var så skönt inspirerande, fast inte på det otäcka frälsta viset, utan mer engagerande och lekfullt. Fast på liv och död (man bara: Leadville Trail 100? Vad tänkte de på?)
Alltså, vilken grym bok. Skönt skriven, inspirerande och så fylld av löpglädje. Jag gillart.
Man vet att en bok är bra om den får mig att smyga ut i gryningen och springa barfota i det regnvåta gräset.
Alltså, vilken grym bok. Skönt skriven, inspirerande och så fylld av löpglädje. Jag gillart.
2 kommentarer:
Det är helt otroligt, jag hade känt igen dina tår om det så hade varit tusen tår i luften!!!:-)
Kram Mor
Fantastiskt! Vi borde ha en tåtävling, som en sån man brukar ha på bröllop och liknande. Istället för att sätta ihop rätt frisyr med rätt ansikte så tar man rätt ansikte till rätta tårna. Det skulle bli roligt!
Kram!
Skicka en kommentar