McFitti.

Det finns väldigt mycket att titta på när man knatar längs Berlins gator. Överallt sitter små lustiga och snuskiga och knäppa och gulliga klisterlappar. Som den här kära lilla gubben:

Snygga godisautomater finns det gott om. Men jag undrar hur gott godiset är. Och om det är någon ruljans på affärerna i den.

När man var liten så hängde man jämt över de där automaterna med jättehårda tuggummikulor som liksom krasade sönder i munnen. De kletiga slajmhänderna var obrukbara efter en kväll. Inte fick man nån fantomenring heller. Ändå drogs man till dem som dammkorn till teverutan.

Hursomhelst, det är ett vänligt klimat i Berlin. Titta, till och med sopcontainrarna vänslas:

Och såklart är skyddsgallren framför affärerna mycket trevligt målade:

Men allt är inte neonfärger och tokroliga stencilmålningar. Det finns även en och annan grinande drakhundsgris.

Resten av staketet var inte heller så pjåkigt. Och med "inte så pjåkigt" menar jag "fatta vad mäktigt!":

En bit bort från det mäktiga staketet så såg vi en otroligt enslig rabatt. Tänk att ha en rabatt som är större än vår lägenhet och så planterar man en endaste liten grönsak i den. Kanske är det en rabatt för de som verkligen gillar hårt packad jord?

Och när man plåtar ugglemålningar så kan det bli som så att det råkar dyka in en människa i bilden. Det blir ju lite fräsigt, särskilt det är så där mycket spänst i stegen.

Förutom målningar och klotter och suddiga gubbar så kan man även bli lite inspirerad av en orange bil med snygga linjer:

Eller en hög brödbackar som förhöjer humöret på den buttraste typ:

En snygg liten papperskorg med tillhörande ordvits:

En himla fin affisch från ett tyskt band:

Och slutligen: mannen med det roligaste namnet:

Okej, jag vet, man ska egentligen uttala det [em:see fih:tti] men jag läser det som vore han en skotsk kille: McFitti. Och det får mig att fnissa varje gång. Även nu. Hihi.

Hurra!

Mitt bland alla Berlinfoton och höstlöv och lustiga små hundar så sticker jag emellan med den här bilden:

Tänk, ett helt år har gått sen vi två blev tre. Tiden går verkligen både väldigt snabbt och väldigt långsamt på en och samma gång. Bäst att njuta ordentligt av kanelbullarna dårå.

Kartoffeln in Pantoffeln.

Efter Brandenburger Tor begav vi oss till mina gamla kvarter vid Warschauer Straße. Vi försökte posta vykort. Det gick sådär.

Vi kollade i en hälsokostbutik och hittade den här roliga burken:

Jag köpte en flaska lemonad av märket Proviant, men det var lite för mycket apfelschorle fast med citron om du fattar. Jag gillar nog vanlig icke kolsyrad lemonad bättre. Men flaskan var fin!

Vi åkte till Neukölln och träffade Astrids gamla skolkamrat som visade oss runt i kvarteren. Det var ett trevligt område med god glass och rara ungar. Här är en bild på en lokal:

Vi gick förbi en bokhandel som hade boken Kartoffeln in Pantoffeln vilket betyder Potatisar i tofflor och inte - vilket en skåning kan tänkas tro - Potatisar i potatisar.

Vi sade adjö till skolkamraten och promenerade genom Kreuzberg vidare tillbaka till Friedrichshain. Titta, en fin tunnel! Alltså, det är nåt med tunnlar. Man vill bara stå där och se lite tuff ut. Eller så tar man en bild och låtsas som att man fotograferade något i fjärran och inte bara en liten härlig tegel- och murbrukskonstruktion. 

Äh, vem försöker jag lura? Iiiih! En tunnel! Hurra!

Stötte på en gammal bekant, något mer väderbiten men fortfarande med en läskig charm:

Alltså, affischer med kentaurer och jättebläckfiskar är en riktig publikdragare på mig. Jag kommer sitta på konserten/pjäsen/poesiuppläsningen och undra:

 - Jaja, din poesi är fin och så, men när kommer kentaurerna?

Vi knatade till Oberbaumbrücke och kände av stämningen. Den var trevlig.

Tittade ut över Spree. Det var fint. Vatten, liksom. Yeah.

Vi såg en dront som verkade vara lite sällskapssjuk:

 När skymningen föll så började magen kurra, så vi gick på lokal. Kolla vilket fräsigt toalettlock!

Det toalettlocket var nästan i klass med det här.

 Hursomhelst, maten var supersmarrig och ölen var inte dum den heller. Vi åt mat i skenet av kulörta lyktor och tittade på folk och åt oss mätta.

Vi drog oss tillbaka till vårt lilla hostel och pustade ut på puffen:

 Sen somnade jag medan jag tittade på den ensamma lysknappen mitt på väggen bredvid sängen.

Det var en finfin dag i Berlin.

Fassbinder, Lenin och jag.

Dag två i Berlin började med smarriga mackor från tanten på hörnet. Alltså, det geni som introducerade remouladsås i smörgåsen förtjänar medalj.

Efter att ha ätit vår frukost på ett skakande tunnelbanetåg så klev vi av vid Potsdamer Platz och tog en traditionsenlig bild i den knasiga spegeln:

Potsdamer Platz har en speciell plats i mitt hjärta. Det är en så mäktig del av Berlin, och samtidigt så märklig. Den är både levande och död på något vis, och ganska annorlunda jämfört med de andra kvarteren jag brukar hänga i. Dessutom besöker jag alltid den här platsen när jag reser till Berlin. 

Jaha, då kan man fråga sig vad man ska dit och göra. För att besöka filmmuseet såklart! Och vi lattjade runt i spegelsalen:

Tittade på snygg gammal scenografi:

Metropolis! Maschinenmensch! Mäktigt!

Sen sprang vi på den här fantastiska bilden på filmregissören Rainer Werner Fassbinder där han står och ser lite härligt slemmig ut:

På en hel vägg satt respektive års kioskvältare till film: en titel från Västtyskland och en titel från Östtyskland. En av de roligaste kontrasterna var året 1970, då Östtysklands blockbuster hette Unterwegs zu Lenin (ungefär På resa till Lenin), medan Västtysklands bidrag var Hurra, die Schule brennt! (Hurra, skolan brinner!).

Sällan har skillnaden mellan öst och väst varit lika tydlig. Snygga affischer dock. Det fanns en del andra filmer också, rätt många med lättklädda damer och/eller stolta indianer, men det är en annan historia.

Sen begav vi oss till Brandenburger Tor och såg såhär glada ut:

Titta, vi har ett byggnadsverk som ploppar ur våra huvuden! Snacka om att ha Berlin på hjärnan. Höhö.

Kartoffelkeller och DDR-hostel.

Efter förmiddagens knatande så var vi tvungna att proviantera, och vi kände oss väldigt sugna på att kolla in utbudet i matvarubutikerna. Kolla in den här snygga blockchokladen:

Men oavsett hur snyggt förpackad den är så är jag inte superförtjust i blockchoklad, så jag nöjde mig med att fotografera den. Däremot passade jag på att köpa min favorit-Rittersport: romrussin med nötkross. Obeskrivligt smarrigt.

När vi hade provianterat färdigt så begav vi oss till Hackescher Markt, där vi såg Fernsehturm blygt titta fram bakom ett höghus:

Vi såg finfin street art på väggarna:

Och en gullig liten giraff som vaktade några tekoppar:

 Det fanns en oerhört obehaglig dockkalender på ett ställe:

 Och en rolig bild på Putin med dragspel, förmodligen helt autentisk och inte alls manipulerad:

Eftersom vi hade gått upp i vargitmmen (det vill säga klockan halv fyra på morgonen) så checkade vi in på hostelet för att kunna ta en liten eftermiddagstupplur. Vi hade bokat in oss på Ostel, ett hostel i mesta De andras liv-känsla.

 Det var både fantastiskt och fruktansvärt. Fantastiskt för att det var så stilrent och ångestsnyggt, fruktansvärt för vad den tiden och tidsandan innebar för människorna som levde i den. Ett heltigenom unikt boende med bekväma sängar och knäppa sufflékuddar som liksom pös ihop till små sladdriga påsar när man lade huvudet på dem.

Notera placeringen av väggkontakten på vänster sida. Mitt på väggen ska den sitta, annars får det vara.

Efter vår lilla uppfriskande tupplur så begav vi oss till Kartoffelkeller, en restaurang tillägnad potatisens lov. Vi tog varsin portion med stekt potatis, lök, fläsk och tre stekta ägg, och varsin Schoppe Bräu till.

Det var sjukt gott, och kolla! Jag åt upp exakt allt av jättemegaportionen!

Då blev jag såhär glad och mätt:

Sen begav vi oss hem till sufflékuddarna igen. Det var en fin första dag i Berlin.

Trasiga hattkyrkan och sköldpaddscigarren.

Första dagen i Berlin! Det kändes passande att börja dagen i väst: vi klev av flygbussen och befann oss så vid Gedächtniskirche, eller Evangelische Kaiser-Wilhelm-Gedächtnis-Kirche som den officiellt heter, eller Trasiga hattkyrkan som vi kallade den. 

Ljuset som faller in genom glaset är verkligen magiskt, och det gör sig inte rättvisa på bild. Men det är roligt att en kyrka som ser ut som ett tråkigt ventilationsgaller utifrån är så himla fin inuti.

Vi knatade vidare till kommersialismens högborg: KaDeWe! Cyklisten i bild är inte imponerad.

Jag köpte mozartkulor för halva reskassan och så spanade jag på tyska böcker. Jag hittade ingen som jag ville köpa precis just då, men det fanns flera som verkade bra. Den här deckaren utspelar sig på tjugotalet:

Och den här måste jag försöka läsa på engelska (fast omslaget är finare på tyska):

Vi åt lunch och torkade oss i mungiporna med fina servetter:

Berlin var mulet. Precis som jag minns stan. Alla dessa nyanser av grått.

Efter KaDeWe begav vi oss till Bahnhof Zoo och åt munkar och tittade på en sköldpadda som rökte cigarr.

Sen satte vi oss på S-bahn och begav oss vidare på vår stadsvandring.

Se där! En blurrig S-bahn som åker i väg! Den går så vansinnigt snabbt att till och med tanten på perrongen blir suddig.

Berlin!

Jomenvisst, nu har jag och Äce varit i Berlin, himla lajbans!

Nu ska jag bara sortera intrycken och alla bilder på street art, roliga djur och korvcroissanter så att det blir någon ordning på torpet. Tjipp!