Snö.

Snön har fallit. Vi slirar omkring i modden, plaskar i slasket och försöker samla ihop värdigheten när vi har halkat. Svordomar och besvärjelser. Snöblandat regn piskar i ansiktet.

Men det är rätt grant ändå.

Och på kvällen förvandlas en liten glänta till en saga.

Det är fint.

30 år!

Tack för alla fina gratulationer!

Min första dag som trettioåring innehöll överraskningsbesök, rulltårta, ål, en liten varg av plast, jättestora hjärtformade solglasögon, garnfrossa, paraply, Orup, plastöron, Doctor Who samt väldigt mycket schnitzel.

Här ovanför visas dagens tema: dra bort de roliga solbrillorna från ansiktet. Typ hundra gånger. Men det gööör inget. Nu ska jag kolla på zombies och ramla i sängen som en. Puss och kram!

Hurra!

Mitt bland alla Berlinfoton och höstlöv och lustiga små hundar så sticker jag emellan med den här bilden:

Tänk, ett helt år har gått sen vi två blev tre. Tiden går verkligen både väldigt snabbt och väldigt långsamt på en och samma gång. Bäst att njuta ordentligt av kanelbullarna dårå.

Banantårta.

Banantårta är gott.

Banan med tårtljus är också gott. Grattis!

Breaking news.

Igår kväll knatade vi till Filmhuset och knackade på. Det var livesändning av Breaking news med Filip och Fredrik. Vi satte oss i publiken och kollade på.

Det var himla kul att få se en livesändning på nära håll. Men vilka tvångstankar man fick.

 - Jag ska inte resa mig upp och skrika BÄVER! Jag ska inte resa mig upp och skrika BÄVER! Jag ska inte...

Puh, jag klarade mig. Den här gången också.

Snögraffiti.

En fin sak med vinter är att man får skriva roliga saker i snön. Som Solveig. Eller Katten är söt. Eller Du luktar pastej.

Eller så hittar man en glad gubbe där man minst anar det.

Var inte orolig, han luktar inte pastej.

Gul Jod!

Granen är klädd, bocken håller vakt, saffranspannkakan är uppäten och klapparna ska snart slitas upp av ivriga fingrar. 

Dags för andra pakethögen för idag. Hurra för dubbelsittningar! God Jul!

Födelsedagshelg.

I helgen fyllde jag år. Hurra! Lägenheten fylldes av familjemedlemmar, tio stora och små människor fick plats i ettan, men det behövdes lite mer svängrum: mot Skansen!

Bilden har syrran piffat till, den blev fin tycker jag. Precis så glada var vi! Och när snöstormen blev för bitande så halkade vi ner till Skansen-Akvariet och tittade på nakenråttor, krokodiler, silkesapor och rockor. Och jag menar, varje födelsedag då man får klappa en orm är ju EPISK!

Tack nära och kära för att ni förgyllde min dag med telefonsamtal, sällskapsspel, kakor, sång, pussar, kramar, snöbollskrig och kebab. Puss och kram!

Kundpinne.

Hade nästan gått genom kassan på Hemköp innan jag upptäckte att jag fortfarande höll en kundpinne i tryggt förvar i handen. Försökte skoja med kassörskan att jag var minpinnesnattare. Hon skrattade inte.

På vägen hem lyckas jag halka på en isfläck och ramla rätt på min kasse med varor.

   Gick det bra? frågade ett par lite längre bort.
   Ja, ropade jag, jag försöker bara samla ihop min värdighet.

Nä, nu blir det Pommac och På spåret. Trevlig fredag!

Övergångsstället.

Det är mycket byggen i stan nu. Fasader byts ut, vägar får stora gropar som sen fylls igen, spadar sätts i marken och provisoriska gångbroar dyker upp som hårsnoddar i gympapåsen. Överallt alltså.

Skyltar ställs ut och mejas ner:

Kör sakta står det. Uppenbarligen var det nån som inte gjorde det.

Och vad har hänt på övergångsstället? Antingen har någon blivit så förbannad på att fotgängarna finns överallt - överallt! - i den här stan och bara dundrat över skylten med sin stadsjeep tills den låg platt som en pannkaka. Skylten alltså, inte stadsjeepen.

Eller så var det någon som väldigt gärna ville visa folk åt vilket håll bussterminalen ligger, och bestämde sig för att en präktig skylt som pekar åt rätt håll, det är grejer det. Som brödsmulor för att hitta hem, fast i något mer urban form.

Telefonkiosken.

Hejdårå, telefonkiosken. Det var trevligt så länge det varade. Jag minns telefonkorten och hur stort det kändes att kunna ringa hem närsomhelst. Att kunna nå folk även om man hade glömt mobiltelefonen hemma.

Frågan är bara: var ska Stålmannen byta om nånstans?

All you need is löv.

Det är väldigt mycket löv på marken nu. Under några dagar framöver kommer de sista bladen lämna träden, och efter några regnskurar blir det en helt annan färgskala. Men än så länge är det gult och fint.

Jag måste säga att turkosa skor passar alldeles utmärkt till gula löv. Måste komma ihåg det inför nästa höst.

Kom att tänka på en vits som jag läste i KP (eller möjligen Serie-Starlet) när jag var yngre:

Två björkar talar med varandra.
 - Do you löv me?
 - Näver.

Ah, poesi på en höstklädd äng. Nu måste jag rota fram några gamla Fantomen som motgift.

Det svävande smöret.

Ibland är det lite klurigt att få plats med all mat i ett litet lägenhetskylskåp. Då får man knöla in matvarorna bäst det går, på både höjden och tvären.

Och när man sedan tar bort maten på bottenplan så händer plötsligt märkvärdiga saker: smöret börjar sväva.

En dag bestämde sig smöret för att låtsas vara ett lättmargarin.

Den ständige följeslagaren.

Jag har sällan med mig kameran nuförtiden. Har liksom kommit av mig lite med fotandet. Eller iallafall det medvetna fotandet. För mobilen har jag jämt med mig, och ibland råkar jag knäppa en högst omedveten bild när jag fipplar lite oaktsamt. Som den här:

Oerhört hög konstnärlig kvalitet, det vill jag lova. Jag kallar verket för Den förvånade gatan.

Eller så fotar jag knasiga grejer. Som den här trafikskylten. Visst, man har ju hört om highway to hell, men finns även cykelväg till himlen?

Och det här kärleksfulla kladdet gör mig bara så himla glad. Jag ser framför mig en pytteliten gubbe med en lika liten gumma och att de var ungdomskärlekar och har hittat tillbaka sisådär sextitre år senare.  Och så bestämde de sig för att rita sina namn på ett betonghus på Mäster Samuelsgatan. Fint som snus.

Ibland så tar även jag konstnärliga bilder på min middag. Som en ångande tallrik hemkokt ärtasoppa med rökt sidfläsk. Gud så gott.

Det finns ju inget så gott som en hederlig ärtasoppa. Men hemkokt ska den vara. Och serveras med iskall mjölk, ingen punsch eller sån skit, tjockmjölk i duralexglas. Det är grejer det.

Länge leve kursen!

Idag har jag varit på kursen Sticka med två färger och våga klippa. Åh vad roligt det var!

 

Ledare var begåvade Heléne som driver bloggen En till stickblogg. Grymt bra och inspirerande, precis som en ledare ska vara. Och det knöggliga stycket på bilden ovan förvandlades till ett lite plattare verk nedan:

Jamen tuben då? Blev den uppklippt? Jajamensan, den blev både klippt och en liten kant blev upplockad och stickad.

Nu känns det där med att sticka koftor på rundsticka plötsligt inte så svårtåtkomligt. Vi får se vad framtiden håller i sin midjeväska. Säkerligen något tvåfärgat och stort projekt. Det är ju bara det ljuvliga dilemmat att bestämma färg. Och modell. Och mönster. Och garnmärke. Jisses!

Det där med att fota sin stickning är dock inte alltid så himla lätt. Bilden ovan väljer jag att kalla för Handen griper fruktlöst mot den textila ytan medan pinnstolen tittar på.

Angående världens bästa sandal.

Kära Ecco.

Jag gillar er. Jo, det är sant. Ni har schyssta skor: snygga, tidlösa, bekväma. För en liten extra peng så får man mycket mer i kvalitet och snygghet. Jag gillar det. Man skulle kunna säga att ni har allt. Och fram till för ett par år sedan hade ni det. Men! Så hände något.

Världens bästa sandal försvann ur ert sortiment. Den där bruna i skinn, med rem över vristen (så att man kan springa fort i daggvått gräs) och spänne över foten (så att man kan dansa hela natten i dem). Snygga till fest, praktiska i stan, bra till allt. Samma tidlösa modell fanns kvar år efter år i ert sortiment. Jag trodde det skulle vara för evigt.

Jag saknar världens bästa sandal. Det finns ingen som matchar den i passform eller stil. Jag letar: färgen kanske är rätt, men då saknar den spänne över foten, och det går inte att reglera fotbredden. Eller så finns det bara hemska kardborrebandsandaler. Visserligen praktiska om man är med i Expedition Robinson, men inte så vidare tjusiga till sommarklänningen.

Kära Ecco. Är ni medvetna om undergroundrörelsen som finns gällande den här sandalen? Hur många vi är som dammsuger second hand-butiker och auktionssajter i jakt på världens bästa sandal? Tänk om ni skulle relansera den. Precis som den är, original, klassisk, utan ändringar. Det skulle bli succé. Jag skulle köpa fem par på en gång, bara för att vara säker på att storlek 39 inte tar slut.

Det är en grym produkt. Det vore synd att inte sälja den.

Skäggtorsdag.

Jomenvisst, då har man blivit ett år äldre dårå. Hurra! En intressant sak med att åldras ett helt år över en enda natt är att det liksom växer ut ett torsdagsskägg. Tjoff!

Titta bara:

Ja se torsdagar. Då kan allting hända.

SF-mässan.

Jomenvisst serru, en sväng till SF-mässan var man ju tvungen att ta. Hur ska man annars tillbringa en helg på bästa sätt? Tja, många vågade till exempel bli fotade tillsammans med en stormtrooper.

Det fanns hur mycket roligt som helst på mässan. Vad sägs om en härlig tavla med Jason-memorabilia? Perfekt julklapp till tant Gerda som har allt. Eventuellt kan hon återanvända redskapen till potatislandet.

Det fanns ungefär en miljard olika små gubbar, med teman alltifrån Star Wars och Star Trek till Beetlejuice och Terror på Elm street. Här har vi till exempel en finfin Stripe från Gremlins.

Tydligen är Lego hett igen. Åh! Tänk om man hade såhär fina reservdelslådor när man var liten. Jag hade frossat i kroppsdelar. Framförallt huvuden, de försvann alltid av nån underlig anledning. Titta! En skäggig en!

Och ännu fler gubbar. Jag tror att de är militanta skolpoliser som vaktar övergångsställen. Stannar inte bilarna så skjuter de med sina paintballvapen rätt i lacken. Cowabunga!

Jag stannade extra länge vid det här trevliga bordet med en massa fina knappar. Jag längtar efter en jeansväst när jag ser den här bilden.

Just det ja! Det fanns två barn som var koolast på hela mässan. Ett litet smakprov här. Hmm... Vad kan det här vara?

Yes! De var utklädda till två mangarobotar! Deras stolta pappa blev pepprad med frågor medan kidsen fotades konstant. Tydligen hade han slöjdat robotkostymerna av liggunderlag. Sjukt snygga dräkter! Det här måste vara det mest kreativa sättet man kan använda campingutrustning på.

Tänk om man vore tio år igen, då skulle jag glida runt i robotdräkt hela dagarna. Hur grymt som helst.

Hmm, man kanske ska köpa sig ett par liggunderlag...?

Lunginflammationen, surdegsbrödet, Harrison Ford och jag.

Det är tråkigt att ha lunginflammation. Man orkar ingenting, bara hasar runt i mysbyxor och väser och tittar på Harrison Ford-filmer.

Efter att ha kollat igenom både Star Wars och Indiana Jones och sett halva Working girl så får man liksom nog. Man har tröttnat på Harrison Ford (för tillfället). Man vill göra nåt fysiskt. Men vad tusan ska man göra när man inte orkar någonting?

Svar: surdegsbröd.

Det är så skönt att bara kunna proppa ner lite mjöl och vatten och surdegsjox, sitta på en pinnstol med elvispen i handen och titta på klockan. Åtta minuter med degkrokar går som en dans. Ingen knådning, bara skrapa ner degen i en form och låta den bo i kylen under natten.

På morgonen delar man degen i två limpor och lägger fint på en plåt. Gräddar. Och jisses vad gott det ser ut - nästan helt utan ansträngning. Det sköter sig själv. Hade surdegen varit lite mer självgående hade den kastat sig in i ugnen av egen kraft. Jag jobbar på det.

Sen ser det lite extra aptitligt ut om man sveper in bröden i monogrammerade kökshanddukar.

Nu ska jag hasa ut i köket och bre mig en ostamad. Mums.

Alex Schulman.

Idag signerade Alex Schulman i butiken. Och eftersom jag verkar ha inlett någon slags författarfotoserie (som till exempel här, här, här och här) så frågade jag om jag fick vara med på bild med honom. Och det fick jag. Då blir man såhär glad:

En kul grej med signeringar i butiken är att man får se sakerna lite backstage. Då ser det ut såhär bakom kulisserna.

Det blev inte bara en utan två signerade exemplar av boken Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Jag har ju läst hans förra bok, Skynda att älska, och tyckte väldigt mycket om den. Har du inte läst den: gört!

Men nu var det som sagt hans nya bok som jag fick signerad. Det var trevligt.

Jag visste ju att Mackan - som också är ett fan av Alex Schulman - nog gärna skulle vilja ha en dedikation, och eftersom Mackan inte var på plats för att få ett eget signerat exemplar så bad jag Alex Schulman skriva i en bok. Då blev det såhär fint:

Så himla fint! Och så tog han i hand när han gick, Alex Schulman. Sånt gillar jag. Det känns rejält.