Böcker som fått mig att gråta.

Via BiblioPepe fick jag reda på vad som händer i den där kvittervärlden: man listar de böcker som fått en att gråta. Jag är en oerhört gråtmild människa. Jag gråter till den där scenen i (den i övrigt halvdana) filmen Jakten på lycka när gossen tappar sin Captain America-gubbe. Jag gråter till fotbolls-VM. Och jag gråter till Melodifestivalen när vinnaren står tårögd uppe på scenen och får sjunga sin segrande låt med darr på rösten och världens bredaste leende.

Självklart gråter jag till böcker. Till exempel grät jag till de här:

Janis den magnifika av Johanna Nilsson för att hon skriver så fruktansvärt vackert.

All my friends are superheroes av Andrew Kaufman fick mig att gråta både glatt och sorgligt. Mest glatt.

Then we came to the end av Joshua Ferris för att den är så rolig mitt i allt det sorgliga. Eller om det var tvärtom.

Jerusalem av Selma Lagerlöf för att den beskriver hänryckelse och arv och tradition och religiös fanatism och kärlek och galenskap och mer därtill.

Revolutionary Road av Richard Yates för att den är så stark och fin och för att man fattar redan på första sidan att det där med lyckliga slut inte är Richard Yates grej.

Skynda att älska av Alex Schulman för att den har både det fina och det mörka i sig. Och vackraste melodin som soundtrack.

Jane Eyre av Charlotte Brontë för att den grep tag i mig. Mycket tack vare den underbara översättningen av Gun-Britt Sundström.

Vilka bra böcker det finns. Och vad de berör.