Grönsaker på parad.

Nu har yrseln börjat lägga sig, tack vare de finfina övningarna (pdf-länk) som jag blev tipsad om. Fick ett ryck och plockade fram det här muskedundret:

Hmm... vad kan det vara som har så många knappar? Och som är tillverkat i DDR?

Det är min gamla trogna Serinetta: ett dragspel!

Det här finfina dragspelet impulsköpte jag för flera år sedan. Jag har aldrig lärt mig spela på det. Anledningarna är flera.

1) Jag har inget tålamod utan vill vara bäst direkt. Helst bättre än bäst. Gärna ett vuxet underbarnsgeni. Självklart utan att öva. Bara plocka upp dragspelet och riva av ett solo.

2) Jag kan inte läsa noter. Jag har aldrig behövt eftersom jag aldrig har spelat ett instrument förut.

3) Tondöv är ett ganska starkt ord, men det är nog ganska passande i det här sammanhanget. Jag kan inte "ta ut en låt" sådär trubadurfräsigt. På min höjd kan jag plinka på flera knappar samtidigt och låtsas vara en jazzimprovisatör.

Redan där borde jag ge upp och skaffa en annan hobby. Men det vore ju skam på torra land om jag inte klarar av att lära mig ett endaste ynka pluttinstrument. Vill jag ligga hopskrumpen på min dödsbädd och tänka:

- Jag ångrar ingenting... förutom att jag aldrig lärde mig spela på dragspelet.

Nej, för tusan. Och när dragspelskursen jag anmält mig till blev inställd (för lite intresse, but why?) så finns det bara en sak att göra: självinlärning.

Den gula boken är Lättfattad dragspelsskola av Sven Magnusson. Jag fick den av en bekant vars pappa hade en dansbandsorkester under det glada 70-talet. Kände att det borgar för viss kvalitet. Dessutom är den riktad både till piano- och knappdragspel.

Den ljusblå boken är Palmer-Hughes Accordion Course med copyright MCMLII, det vill säga 1952. Den är riktad till pianodragspel, men själva noterna och övningarna är alldeles utmärkta. Och teckningarna! Så himla gulliga.

Den här låten ser jag fram emot att lära mig: Grönsaker på parad.

Jag är en dragspelande kålrot.