Solnedgång.

Man lyssnar på duktiga dragspelare och tittar ut genom fönstret bara helt hastigt.

Och det är helt magiskt.

Hissäventyret.

Igår var vi hembjudna till Eva på drinkar. För att komma till hennes lägenhet bestämde vi oss för att ta den här hissen:

Man riktigt ser hur jäkla knarrig och knäpp den är. Vi fastnade såklart. Tjugo minuter satt vi fast innan en pappa med barn och pizza kom förbi och petade på en spärr utifrån.

- Vad skulle ni kvinnor göra utan oss män? sade han när vi klev ut.

- Sitta och supa i en hiss, sade jag och skramlade med vinpåsen.

Efter detta lilla äventyr kom vi äntligen fram till Evas ställe. Himla fint, kolla utsikten!

Vi skrattade och pratade hela kvällen, beundrade Star Trek-stereon och gosade med lilla Tjeburasjtjka med de mjuka öronen.

Jag måste lära mig den här låten på dragspel. Den är så fin och vemodig och vacker. Tyvärr kan jag inte ryska, men vad tusan. Jag är en hejare på att sjunga fonetiskt.

Durspelet.

Vad kan det finnas i den här gamla domuspåsen?

Hmm... nåt randigt? Ett bolstervar i trä kanske?
Det är ett durspel! Ett enradigt Novität Accordeon från förra sekelskiftet. Det vackraste spelet jag har sett.
Det finns små rosor runt hela spelet. Och båtar och fyrtorn. Sånt som man kanske drömmer om när man sitter på sin kammare och plinkar fram en liten vals.

Här är knapparna på melodisidan. Spelet har stått och samlat damm i trettio år så det behöver en genomgång. Lite kärvande knappar och en lös ventil och annat smått och gott.

Jag ska försöka att inte vänta sex år innan jag lär mig spela på det. För det var så länge jag hade det andra dragspelet i min ägo innan jag började fippla med det. Och det är ganska lång startsträcka, om jag får säga det själv.

Och här är det i hela sin prakt: mitt lilla enradiga durspel. Jag ska fixa till det och sen ska jag lära mig spela på det. Hurra!
En liten polska kanske? Eller en hambo? För just nu är den enda låten jag kan Kon sover.

Grönsaker på parad.

Nu har yrseln börjat lägga sig, tack vare de finfina övningarna (pdf-länk) som jag blev tipsad om. Fick ett ryck och plockade fram det här muskedundret:

Hmm... vad kan det vara som har så många knappar? Och som är tillverkat i DDR?

Det är min gamla trogna Serinetta: ett dragspel!

Det här finfina dragspelet impulsköpte jag för flera år sedan. Jag har aldrig lärt mig spela på det. Anledningarna är flera.

1) Jag har inget tålamod utan vill vara bäst direkt. Helst bättre än bäst. Gärna ett vuxet underbarnsgeni. Självklart utan att öva. Bara plocka upp dragspelet och riva av ett solo.

2) Jag kan inte läsa noter. Jag har aldrig behövt eftersom jag aldrig har spelat ett instrument förut.

3) Tondöv är ett ganska starkt ord, men det är nog ganska passande i det här sammanhanget. Jag kan inte "ta ut en låt" sådär trubadurfräsigt. På min höjd kan jag plinka på flera knappar samtidigt och låtsas vara en jazzimprovisatör.

Redan där borde jag ge upp och skaffa en annan hobby. Men det vore ju skam på torra land om jag inte klarar av att lära mig ett endaste ynka pluttinstrument. Vill jag ligga hopskrumpen på min dödsbädd och tänka:

- Jag ångrar ingenting... förutom att jag aldrig lärde mig spela på dragspelet.

Nej, för tusan. Och när dragspelskursen jag anmält mig till blev inställd (för lite intresse, but why?) så finns det bara en sak att göra: självinlärning.

Den gula boken är Lättfattad dragspelsskola av Sven Magnusson. Jag fick den av en bekant vars pappa hade en dansbandsorkester under det glada 70-talet. Kände att det borgar för viss kvalitet. Dessutom är den riktad både till piano- och knappdragspel.

Den ljusblå boken är Palmer-Hughes Accordion Course med copyright MCMLII, det vill säga 1952. Den är riktad till pianodragspel, men själva noterna och övningarna är alldeles utmärkta. Och teckningarna! Så himla gulliga.

Den här låten ser jag fram emot att lära mig: Grönsaker på parad.

Jag är en dragspelande kålrot.