Poängkortet och döden.

En kund hade ett nästan fullt poängkort. Jag frågade glatt:

-Vill du få gratisboken idag eller spara den till nästa gång?

- Jag tar den nu. Imorgon är jag kanske död.

- Erhm... då får jag hoppas att du hinner läsa ut boken.

Körsbärsblommor.

Det fina med våren är att allting är så nytt och smått. Kastanjebladen som kommer skugga ängen är än så länge bara små skrynkliga flärpar. Men tittar man noga så ser man att det är ett riktigt kastanjeblad. Bara mycket mindre.

Jag tycker om det spröda och gröna. Att man fortfarande kan skymta Klara kyrka mellan bladverken.

Allra mest tycker jag om körsbärsblommorna. Allt blir liksom till en musikalfilm i Technicolor från fyrtiotalet.

Rasande grant.
O, vad jag gillar den här årstiden.

Tidningspaket.

Jag har blivit väldigt förtjust i att slå in mina paket i tidningspapper. Till exempel om man ska skicka en liten tunn bok om Paris på posten. Då blir det extra trevligt om man slår in boken i ett resereportage och sätter på en syltetikett som adresslapp.

Eller om man ska ge bort ett paket och kanske tycker att korsordsmotiv passar bra till innehållet.
Tidningar är grejen.

Sockerfestival.

Det blir så himla mycket godis under påsken. Alla smarriga påskägg, fyllda med salmiak och finska tjärpastiller. Det blir lätt lite mycket. Karius och Baktus har varit på sockerfestival i min mun hela helgen.

Då händer det! Man står emot. Äter ett äpple, eller kanske en smörgås. Och igår åt jag inte godis en enda gång.

- Bra jobbat! tänkte jag, klappade mig själv på axeln och hällde upp en skål med glass. Och chips.

Joråsåatt.

Äggstra ordvitsigt.

Jag älskar ordvitsar. Kan tillbringa hela eftermiddagar med att vitsa på ett och samma uttryck. Favoriten är nog att vitsa så mycket som möjligt på ordet pärm. Det kan bli ett roligt söndagsnöje. Fast kanske ingen pärm-anent lösning. Höhö.

Såklart blev det lite vitsigt på skrivtavlan på jobbet, såhär i påsktider.

Höhö. Hajar du? Äggstra spännande. Höhö.

Jag fnissar varje gång jag ser det.

Tummen upp!

På en tidningspratare vid Gullmarsplan sitter den här lilla klisterlappen:

Tummen upp!

Information?

Någon har slitit bort informationsdatorn utanför Pressbyrån.

Förmodligen någon turist som gått bärsärkagång.

- Argh! Varför har ni inga små papperskartor? Jag vill ha en karta i handen! Argh! Jag tar med mig hela datorn istället! AAARRRGH!

och sen drog han till Stadshuset med datan under armen och letade efter en dam i polyesterbyxor med ett färglatt numrerat strandtennisracket i handen.

Sharktopus.

Hurra för påsken! Allra roligast är att göra ett skojigt påskägg, fyllt till brädden med godis och trevligheter. Tyvärr var själva ägget aningen för trångt för alla pryttlarna jag hade skrapat ihop.

Då får man improvisera lite.

I ett av paketen hade jag slagit in filmen Sharktopus.

Vilken underbar film! Taglinen är obetalbar:

50% SHARK. 50% OCTOPUS. 100% DEADLY.

Grymmaste B-filmen nånsin! Kolla bara in den fantastiska trailern:

Bästa citatet kommer när ett klassiskt båtfyllo (det finns en i varje skräckfilm) har gått sitt öde till mötes, och en annan karaktär håller ett litet tal:

- He was kind of a nice guy, you know? Smell a little funky, but he was okay. Now he's dead.

Vilket litet mästerverk.

Stickkoma.

Jisses vad kul det är att sticka på de där lettiska vantarna! Jag har stickat mudden på bägge och nästan ända upp till tummen på en av dem.

Eftersom jag inte vill hamna i den klassiska fällan:

- En vante är helt klar! Vad fin! Och nu ska jag sticka nummer två? Trååååkigt.

så då stickar jag bägge två samtidigt, en sektion i taget.

Tycker att det där mönstret gjorde sig himla bra i svartvittrött. De lettiska vantarna är väl annars kända för sina bjärta färger och knasiga färgmatchningar, men jag kände att innan jag börjar sticka på ett par orange vantar med rosa och ärtgröna flätor (fint!) så kör jag på en lite mer nedtonad färgskala.

Hoppas bara att vantarna inte blir för små för mina breda labbar. Att sticka med 2 mm strumpstickor kändes som en bra idé, men då kanske jag skulle ha lagt till en mönsterrapport.

Jaja. När jag kommer upp till tummen så lär jag märka om de är tajta. Och då har jag ju gjort en väldigt tidig julklapp. Win-win.

Cirkeln.

Jag har läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Men innan jag berättar vad jag tyckte om boken så vill jag först prata om en helt vanlig dag i slutet av januari. Den tråkiga vinterdagen (en torsdag) bjöd på ett litet överraskande moment. I postskörden låg det här snygga paketet:

Brunt papper, balaband och sigill? Krazy peanuts! Jag slet upp det redan trasiga paketet och ut ramlade ett bokmanus i lösblad. Alltså hundratals lösa A4-sidor.

- Eh... okej?

Jag läste lite i följebrevet.

- Blablabla, häxor i Bergslagen, blabla, jordens undergång, blablabla. Boring! sade jag och slängde hela pappersbunten i återvinningen.

Inte tänkte jag något mer på den gamla pappersinsamlingen. Ja, tills igår dårå. För då började jag läsa Cirkeln.

Härmed äter jag upp allt vad jag nånsin har sagt om häxor och ungdomsböcker. Cirkeln är smart, välskriven, spännande och allt vad en bladvändare är. Jag är knockad. Och vad gäller de ungdomliga huvudpersonerna så är det en tillgång. Tonåringarna är till det yttre nästan som vuxna men otroligt impulsiva vilket ger väldigt bra läsning. Man bara:

- Ånej! Säg det inte!

och

- Ånej! Gör det inte!

och så gör de precis tvärtom. Bra skit. Dessutom gillar jag Buffy-känslan. Lite småstadsångestidyll och helvetesgap piffar upp.

Och vad roligt att det är ett så snyggt omslag! Smart. Jag hade verkligen inte läst boken om det hade varit ett fånigt "ungdomligt" omslag av typen "två-tjejer-blänger-på-varandra" eller "ung-kille-med-bar-överkropp" eller "spröd-tjej-med-trassligt-hår-ser-ledsen-ut-i-ett-hörn". Istället är det ett omslag som sticker ut och känns respektfullt. Både mot boken och läsaren. Inget hafsverk, här inte.

Jag menar, det finns ju en anledning till att lösbladsexemplaret åkte i pappersinsamlingen. Jag gillar böcker. Du vet, böcker med omslag. Där det känns som att man har brytt sig lite.

Hursomhelst, Cirkeln är en bra bok! Det enda jobbiga är att jag kommer få vänta ett tag på del två och tre. Jaja. Man är ju van sen Harry Potter-tiden.

How to live safely in a science fictional universe.

Jag läste inte färdigt How to live safely in a science fictional universe av Charles Yu.

Vilken besvikelse. Titeln är skojig och det är små plastpickadoller på omslaget. Och ändå var den bara en tråkig Liftarens guide till galaxen-ripoff. Fast kass.

Läs den inte. Jag gav upp.

Blåa fingrar.

Köpte en billig pinnstol på loppis. Snygg och blå var den. Riktigt stilig. Det var bara ett problem med den: man blir blå.

Inte så snyggt att sitta på den stolen med vita jeans. Nej, det är klart jag inte har vita jeans, men ni hajar grejen.

Blåkläder = bra.

Blåa kläder = mindre bra.

Eftersom lägenheten inte är utrustad med snickarbod så fick duschen bli hobbyrum. Ut med tidningar på golvet, och så blaska på lite grundfärg.

Efter två strykningar skiner det blå fortfarande igenom. Oy vey! Jag anar att duschen får bli permanent målarstuga för ett tag framöver.

Vodou och gräsänder.

Varje gång jag går förbi gräsänderna tänker jag:

- Rackarns! Nu glömde jag brödet.

men inte igår inte! Då blev gräsänderna mätta och belåtna på en skiva surdegsbröd. Jodå. Fint ska det vara.

Och när man har fjäskat lite för de små rackarna så händer det att en och annan gräsand stannar upp och poserar.

Gräset var gulblommande och fint. Hade jag inte varit så medveten om vad som kommer upp i tö (hundbajs och glassplitter) så hade jag tagit av mig skorna och skuttat runt. Nu nöjde jag mig med att knäppa ett kort.

Årets första blåsippa neg och sade:

- Nu är det vår, tamejtusan!

Sen gick vi och såg utställningen Vodou på Etnografiska museet.

Se den! Vi såg en guidad visning och det kan jag verkligen rekommendera. Intressant, spännande, lärorikt och bitvis lite ruskigt (jag har aldrig sett så många döskallar på en och samma dag). Mycket givande.

Och jag kan bara inte sluta titta på bilden här ovanför. Läskigt.

Orkidé.

När världen känns grå och trist så blir det lite roligare när man ser orkidén slå ut.

Dubbelt så trevligt blir det med två utslagna blommor.

Fint!

Den jättehemliga fågeln.

När jag gick till tåget såg jag ett gäng med fina fåglar. De skimrade som olja i fjäderdräkten och skuttade omkring glatt. Jag kände inte igen arten sen tidigare. Kunde det vara en helt ny art? Skulle den orsaka ornitologrusning i min sömniga lilla förort?

Klicka på bilden så får du se.

Javisst. En stare i praktdräkt. Kanske inte nog för att anordna vallfärder, men en ganska trevlig prick ändå.