Vodou och gräsänder.

Varje gång jag går förbi gräsänderna tänker jag:

- Rackarns! Nu glömde jag brödet.

men inte igår inte! Då blev gräsänderna mätta och belåtna på en skiva surdegsbröd. Jodå. Fint ska det vara.

Och när man har fjäskat lite för de små rackarna så händer det att en och annan gräsand stannar upp och poserar.

Gräset var gulblommande och fint. Hade jag inte varit så medveten om vad som kommer upp i tö (hundbajs och glassplitter) så hade jag tagit av mig skorna och skuttat runt. Nu nöjde jag mig med att knäppa ett kort.

Årets första blåsippa neg och sade:

- Nu är det vår, tamejtusan!

Sen gick vi och såg utställningen Vodou på Etnografiska museet.

Se den! Vi såg en guidad visning och det kan jag verkligen rekommendera. Intressant, spännande, lärorikt och bitvis lite ruskigt (jag har aldrig sett så många döskallar på en och samma dag). Mycket givande.

Och jag kan bara inte sluta titta på bilden här ovanför. Läskigt.