Blev sugen på en deckare och läste Den döende detektiven av Leif GW Persson. Jag har inte läst någon bok av honom tidigare, men jag uppskattar hans närvaro i teve. Tror det är västen och det bekymrade uttrycket kring ögonen som gör det.
Boken var ungefär som jag hade tänkt mig, lite bekymmer, en nypa samhällsdebatt, livets gång och lite ond, bråd död. En trivsam deckare, alltså. Klassisk hängmatte-/tunnelbane-/föräldramöteläsning.Kruxet när jag läser deckare är att jag verkligen inte pallar med ruskiga beskrivningar, så just de bitarna skumläste jag. Däremot har jag inga problem att läsa om gamla stötar som hamnar på sjukhus och tacklas med konvalescensen efter en stroke. Jag gillar ju allt som har med hjärnan att göra, och jag tycker att Leif GW Persson skildrade den biten väldigt fint och klarsynt.
Bonus: GW blixtrar förbi i en namnlös cameo. Jag fnissade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar