Nålbindning på Nordiska museet.

Vad kan det här vara för något litet garntrassel?

Det är mina första trevande stygn i nålbindning. Kanske inte så mycket att hänga i julgranen - möjligen istället för popcorngirlanger - men ändå! Ganska stolt är jag.

Sprang in på Nordiska museet efter jobbet för att kolla in deras stickcafé. Oj vilka entusiastiska människor! Glada och inspirerande människor satt vid varenda bord och slöjdade. Temat för dagen var textila tekniker, så man kunde lära sig både nålbindning och krokning och språngning och säkert en hel del annat som jag missade i min nålbindariver.

Efter mitt blixtbesök var jag tvungen att rota fram idéboken Stickat & Virkat som jag fick av mor förra veckan. Härlig 70-talshandarbetsbok med ett klassiskt omslag. Man hajar innehållet direkt.

Förutom mönster i stickat och virkat så innehåller den även ett mönster på nålbundna vantar, eller sömade som det står i boken.

Titta vad glad hon ser ut! Så glad vill jag se ut när jag går omkring i mina nya vantar! Givetvis med små garnbollar vid ärmen.

Och så svårt kan det väl inte vara. Jag menar, i den här korven så kan man se nåt som åtminstone ser ut som riktiga nålbindningsstygn. Tycker jag.

Det var ju just det här med att utveckla sina stygn från långa garnkorvar till ett par stiliga vantar som är kruxet:

Jaja. Jag kanske kan lära mig krokning istället.