The imperfectionists.

Har läst The imperfectionists av Tom Rachman.

Jag började läsa boken för det snygga omslaget. Dessutom stod det inget vettigt på baksidan, så det vara bara att börja läsa för att få reda på vad tusan boken handlade om.

Och vad tusan handlar den om då?

Varje kapitel kretsar kring en person som på något sätt är knuten till en engelskspråkig tidning i Rom. Sunkiga utrikeskorrar, bittra copywriters och allsmäktiga ansvariga utgivare, alla får plats i boken. Och alla har en egen röst. Imponerande. Man kan nästan inte tro att det är samma snubbe som har skrivit alla kapitlen, så olika är personerna till sätt och sinnelag. Skickligt! Tom Rachman måste verkligen ha koll på det här med folk.

Vissa kapitel är dock outhärdliga att ta sig igenom. Jag står verkligen inte ut att läsa om flata människor som låter sig köras över utan att säga flaska ens (jag pratar om dig, Lee Fiora). Jag blir bara arg och vill ruska om karaktären och skrika:

- Menförihelvete! Nu får du skärpa dig!

och det går ju inte. För det är ju bara en bok.

Alltså: karaktärerna var vältecknade och vissa kapitel var riktigt roliga (fick mig att tänka på Joshua Ferris) medan andra kapitel gjorde mig arg. Om man ska se till antalet humörsvängningar per sida så får den här boken högsta betyg. Men var den bra?

Bra fråga.