Cirkeln.

Jag har läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Men innan jag berättar vad jag tyckte om boken så vill jag först prata om en helt vanlig dag i slutet av januari. Den tråkiga vinterdagen (en torsdag) bjöd på ett litet överraskande moment. I postskörden låg det här snygga paketet:

Brunt papper, balaband och sigill? Krazy peanuts! Jag slet upp det redan trasiga paketet och ut ramlade ett bokmanus i lösblad. Alltså hundratals lösa A4-sidor.

- Eh... okej?

Jag läste lite i följebrevet.

- Blablabla, häxor i Bergslagen, blabla, jordens undergång, blablabla. Boring! sade jag och slängde hela pappersbunten i återvinningen.

Inte tänkte jag något mer på den gamla pappersinsamlingen. Ja, tills igår dårå. För då började jag läsa Cirkeln.

Härmed äter jag upp allt vad jag nånsin har sagt om häxor och ungdomsböcker. Cirkeln är smart, välskriven, spännande och allt vad en bladvändare är. Jag är knockad. Och vad gäller de ungdomliga huvudpersonerna så är det en tillgång. Tonåringarna är till det yttre nästan som vuxna men otroligt impulsiva vilket ger väldigt bra läsning. Man bara:

- Ånej! Säg det inte!

och

- Ånej! Gör det inte!

och så gör de precis tvärtom. Bra skit. Dessutom gillar jag Buffy-känslan. Lite småstadsångestidyll och helvetesgap piffar upp.

Och vad roligt att det är ett så snyggt omslag! Smart. Jag hade verkligen inte läst boken om det hade varit ett fånigt "ungdomligt" omslag av typen "två-tjejer-blänger-på-varandra" eller "ung-kille-med-bar-överkropp" eller "spröd-tjej-med-trassligt-hår-ser-ledsen-ut-i-ett-hörn". Istället är det ett omslag som sticker ut och känns respektfullt. Både mot boken och läsaren. Inget hafsverk, här inte.

Jag menar, det finns ju en anledning till att lösbladsexemplaret åkte i pappersinsamlingen. Jag gillar böcker. Du vet, böcker med omslag. Där det känns som att man har brytt sig lite.

Hursomhelst, Cirkeln är en bra bok! Det enda jobbiga är att jag kommer få vänta ett tag på del två och tre. Jaja. Man är ju van sen Harry Potter-tiden.