Flygresan.

Det sista man ser innan man går ombord planet är:

Varför behöver man så många rullstolar? Är det alla avsvimmade turister? Eller dyngraka partyrävar?

Jag har aldrig varit flygrädd. Tidigare. Men på gamla dar har jag fått nån slags konstig tvångstanke om att jag vill gå av planet. Och det är inte innan start eller efter landning, när man faktiskt har möjlighet till det. Nej, när flygvärdinnorna kommer med sina små plastmuggar och plastade kakor och vänliga leenden som aldrig når ögonen så känner jag bara:

- Släpp av mig. Nu. Jag kan gå resten, det är lugnt. Släppavmigsläppavmigsläppavmig.

Och det är väl kanske inte helt optimalt när man befinner sig på tiotusen meters höjd. Då måste jag tänka på annat istället. Som att tyskarna använder dubbelt så många bokstäver för att säga viktiga saker:

Och så kan jag titta ut och låtsas att jag är Nils Holgersson på sin underbara resa.

Molnen är fina att titta på. Himlen är så blå och djup i färgen. Och ibland tycker man sig se Doktor Snuggles.

När andningen har blivit normal igen så kan man dricka kaffe och roa sig med att lösa sudoko på sin servett. Så himla smart! Jag vill trycka sudokotryck på allt.

Sen landar man välbehållen i Berlin och ser en man på en gräsklippare.

Då känns allt toppen igen.