Rosens namn.

Jag har läst Rosens namn av Umberto Eco.

Tänk vad lätt det går att läsa en tjock bok i medeltidsmiljö när man tänker på Sean Connery. Nåja, det är väl egentligen filmen jag tänker på, men eftersom jag såg den någon gång i forntiden (läs: nittiotalet) så minns jag inte särskilt mycket. Bara att Sean Connery var med. Och han hade inte smoking på sig.

Okej. Så vad har boken som är så oemotståndligt då? Förutom drygt femhundrafemtio sidor med latinciterande munkar som smider ränker och smädar alternativt hyllar påven? Tja, en schysst deckarhistoria. Och en riktigt spännande miljö. Ålderdomligt språk. Fina liknelser. Medeltida kloster. Ett bibliotek som rymmer en hel del hemligheter.

Jag gillade Rosens namn. Kanske för att jag har läst mycket sagor av typen Tusen och en natt. Där är det inte konstigt att man ber varandra dra dit pepparn växer på väldigt poetiska och hövliga sätt. Och vem blir inte tjusad av ett vade retro, sagt i vredesmod? Jag menar, till och med ordet vredesmod är ju riktigt härligt.