Snö.

Snön har fallit. Vi slirar omkring i modden, plaskar i slasket och försöker samla ihop värdigheten när vi har halkat. Svordomar och besvärjelser. Snöblandat regn piskar i ansiktet.

Men det är rätt grant ändå.

Och på kvällen förvandlas en liten glänta till en saga.

Det är fint.

Gula koftan är färdig!

Hurra för vintern, och hurra för att den gula koftan är färdig! Och inte nog med det, den har en hel massa knappar som man kan sitta och pilla på:

Den sitter som en smäck, mycket för att jag panikstickade nu mot slutet när jag insåg att det fanns risk för att hon skulle hinna växa ur den innan jag ens gjort färdigt den. Jag hann, puh!

Mönstret på barnkoftan heter Barnkofta (alltså jag älskar såna tydliga namn!) och kommer från Karin Kahnlunds bok Sticka efter Svenska mönster: kul att sticka och lätt att fatta. Garnet är solgult Visjögarn, det gråa är Rauma finull och det rosa och gröna är spelsaulammull. Smaka på ordet: spelsaulammull.

Jag gjorde lite ändringar från originalmönstret: jag breddade kontrastränderna lite, ändrade mönsterbården till vantmönstret som jag har stickat här och här, och så stickade jag alltihop på rundsticka och klippte upp den mitt fram. Min första steek! Wohoo!

Och bara för att det är roligt så stickade jag in tösabitens initial i bården mitt bak. Fint som snus!

Waldemarsudde.

Förra helgen trotsade vi kylan och tog en sväng till det här pampiga huset: Prins Eugens Waldemarsudde! 

Eftersom fikat är halva upplevelsen av varje museibesök så slog vi oss ner i på fiket och åt köttbullar och tittade på blommorna.

Och så gick vi vidare in i huset och tittade på ännu fler blommor:

…och ännu mer blommor. Amaryllisfrossa var ordet.

Men det var inte bara amaryllisar som jag plåtade. Jag knäppte kort på en lampa också.

Sen gick vi upp på övervåningen och kollade på modern grafik. Ser du gubben? Och då menar jag inte Mackan, utan fönstrena som är två ögon, och så räcker den ut tungan. Eller om det är jättelånga framtänder. Typ en bäver som inte har gnagt på träd på åtta år.

Jag gillade nog Mikael Kihlmans grafik bäst, man ville bara stå framför dem hur länge som helst och upptäcka alla nya detaljer som dolde sig i bilderna.

Huvudattraktionen var utställningen Inspiration Matisse med bland annat det här fina verket av Jean Heiberg:

Man kan tro att tavlan heter Söndag i morgonrock eller Blir kaffet klart nån gång? men den heter Orkidéer. Jag antar att de andra namnen redan var tagna.

Vi hann med lite övningsgång också:

Och så tittade vi på fler fina tavlor, som den här Lyftkranen av Isaac Grünewald. Snyggt målat, Isaac!

Sen plockade vi ut våra grejer från skåp nummer 42 och knatade hemåt.

Det var en finfin dag.

En räddande krok.

Katastrof! Nä, skoja bara. Ibland är det fiffigt att tappa maskor. Till exempel om man har stickat lite knasigt (som att råka sticka i bara halva garnet) och istället för att repa upp femton varv så kan man…

…peta in en virknål i den halvstickade maskan, släppa maskan och repa upp (hemska tanke! men o vad bra det blir) och därefter virka upp maskorna igen.

Infoga valfri trumvirvel här. Raggadish!

Vantarna är färdiga!

Under förra årets sista dagar blev mina färggladaste vantar färdiga (ravelrylänk här). Hurra! 

Garnet är magasin duett supersoft och alltihop är stickat på 2,5 mm strumpstickor. Det var egentligen tänkt att bli halvvantar, men jag märkte att de blev lite vida så det blev ett par vårvantar istället. Och vantar är ju alltid bra att ha, särskilt ett par mjuka och sköna som de här.

Handmönstret är samma som på en av bårderna på min gamla halstub, och stjärnmönstret hittade jag på en vante på ravelry. Men som vanligt i slöjdvärlden så finns mönstren på många ställen innan. Det är det jag gillar: inget är nytt, allt är gjort, men man gör på sitt eget vis.

Som vanligt tog det lika lång tid att göra tummarna som att sticka resten av vanten. Hur kan en liten tummetott vara så jättemegatråkig att sticka? Det är ju bara en liten minisnutt av stora vanten, men nehej då, inte ska jag sticka färdigt. Istället ska det tittas på Star Trek TNG och drickas te och plåtslöjdas. Men nu är tummarna på, hurra!

Julen.

Julen firades söderöver med smarrig julmat och bullrande släkt. Och granen stod grön och grann i stugan:

Vi bänkade oss framför teven när klockan blev tre. Det var en himla mysig studio i år. Mattorna band verkligen samman rummet:

Vi klappade en söt liten hund som vaktade julklapparna:

Katten vaktade vägen in till julmaten. Eller så ville han bara bli gosad med:

När all julmat var uppäten, eller rättare sagt när vi var mätta och trötta så åkte vi till midnattsmässan i Östra Sallerup. Det var väldigt stämningsfullt.

Ljuskronor glänste fint med alla tända stearinljus:

På juldagen promenerade vi ut i solen och tittade på vad byn hade att erbjuda. Det var inte mycket mer än frisk luft. Ån blänkte genom träden. Om man ignorerar parkeringsplatsen i bakgrunden så får man nästan lite kostymfilmskänsla. Eller så är det bara jag som börjar bli sugen på att se om Stolthet och fördom igen.

Bredvid stenbron låg ett gulligt litet hus och såg, tja, gulligt ut.

Sen gick vi hem och åt julgodis. Det var en fin jul.

Kort på kort.

Det är inte bara jag som fyller år, andra har också gjort det. Då är det kul att pyssla kort som passar mottagaren. Som det här kortet med Fantomen som pretzelfantiserar:

Eller ett kort som ser ut som en Tardis:

Bigger on the inside! Nä, skoja bara. Kortet var precis så stort som det ser ut. Om man inte blinkar.

30 år!

Tack för alla fina gratulationer!

Min första dag som trettioåring innehöll överraskningsbesök, rulltårta, ål, en liten varg av plast, jättestora hjärtformade solglasögon, garnfrossa, paraply, Orup, plastöron, Doctor Who samt väldigt mycket schnitzel.

Här ovanför visas dagens tema: dra bort de roliga solbrillorna från ansiktet. Typ hundra gånger. Men det gööör inget. Nu ska jag kolla på zombies och ramla i sängen som en. Puss och kram!

Vantar i november.

När vädret är dassigt, då är det lika bra att köra på med stickningen. Och vantar är ju alltid bra att ha.

Det är rätt trevligt med färg när det är skymning hela dagen. Plus att man kan kolla jättemycket på Star Trek TNG. Hurra!

Tailwind är färdig!

Jomenvisst serru, nu är sjalen färdig! Mmmm...

…mysigt. Snabbt gick det också, och inte var mönstret så svårt heller. Man kunde snabbt memorera det och det blev väldigt meditativt och beroendeframkallande efter ett tag. Typ såhär har det varit:

 - Bara en rand till. Okej, en till då. Sen får det vara bra. Men bara en rand till…Näe, klockan är alldeles för mycket! Så då kan jag lika gärna sticka lite till. Hehe.

Garnet är Supersoft från Magasin Duett och den är stickad fram och tillbaka med enkel tråd på 3,5 mm rundsticka. Trevligt garn att sticka med, och bara jag kommer mig för att tvätta sjalen så ska det liksom fluffa upp sig och då blir det extra skönt att ha runt halsen. Idag kunde jag inte bärga mig, så fort jag hade fäst sista tråden så kastade jag den runt halsen och sprang ut på ängen.

Obligatorisk Sound of Music-inspirerat foto:

 - The hills are aliiiiive with the sound of muuuusiiiiic!

Ibland gör det inget om grannarna glor på den skuttande token på ängen. Livet kan vara rätt gött ändå.

Medvind vid Årstaviken.

Här är några av nystanen som jag köpte på Syfestivalen. Jag tyckte att färgerna gjorde sig bra ihop, men jag visste inte riktigt vad jag skulle kunna göra av det.

Men så kom jag på det: en sjal! Så nu håller jag på och stickar sjalen Tailwind eller Medvind som är det svenska namnet. Det är verkligen ett roligt mönster som Clara Falk har designat. Lätt att memorera, och det är så tillfredställande att bli klar med en rad och börja på nästa.

Och jag blir så glad av färgerna! Idag satt jag vid Årstaviken och stickade i duggregnet, och då var det rätt trevligt med en vitaminkick i cerise och gult. Hurra!

Garnfeber i Älvsjö.

I helgen var jag på Syfestivalen i Älvsjö. Hurra vad trevligt! Jag hängde på låset redan på fredagsmorgonen, tillsammans med ungefär tre miljoner andra slöjdintresserade människor. När dörrarna öppnades så sprang jag väl inte direkt, men man kan säga att jag gick väldigt snabbt och målmedvetet och kanske tacklade en och annan tant på vägen. Sorry, tanten!

Jag hade nämligen bestämt mig för att direkt besöka Magasin Duetts monter för att klämma på deras garn Supersoft som jag har hört så mycket gott om. Och titta, jag var först! Inte ett endaste nystan hade rubbats ur sina (färg-)cirklar.

 Alltså, den där bilden är en lisa för själen. Trevligt garn i vackra färger och allt är prydligt sorterat. Fint som snus!

Garnet var uppstickat i flera plagg, bland annat i form av en Pebble cliff som hängde och såg mysig ut. Man blev ju lite sugen faktiskt. Notera folkmängden i bakgrunden - poppis monter!

Magasin Duett var inte enda trevliga montern på mässan, det fanns hur mycket som helst att titta på. Det var ingen brist på roliga garner:

Vid de roliga trikåtygerna blev det långa köer, inte konstigt när det är så fina grejer:

Och kolla vilket fint bokbord Sätergläntan hade! Nämen titta, Latvieša Cimdi ligger där och lockar. Vad roligt! Då kan fler vantnördar få finfin inspiration:

De hade även en rolig mobil med lite yllebroderier. Kanske något för alla nåldynor som ligger hemma och skräpar?

Och i en annan del av mässan hängde de här praktfulla täckena:

Och så såg jag en snygg skylt som inte alls hade med slöjd att göra:

Jaha, men vad köpte jag då? Jomen garn förstås! Passade på att köpa lite tvåtrådigt garn från Snaeldan:

Det kan nog bli ett par vantar av det framöver. Eller början till en tröja. Eller nåt glatt turkost. Och det var inte det enda jag köpte på mässan. Jag passade nämligen på att köpa lite Supersoft också, närmare bestämt sex snygga nystan i glada färger:

Och vad ska det bli av det här tänker du? Tja, nåt färgglatt lär det bli. Och mönstrat. Nu vill jag nog mest sticka en Bullens pilsnerkorvburk i ull. Det vore unikt.

McFitti.

Det finns väldigt mycket att titta på när man knatar längs Berlins gator. Överallt sitter små lustiga och snuskiga och knäppa och gulliga klisterlappar. Som den här kära lilla gubben:

Snygga godisautomater finns det gott om. Men jag undrar hur gott godiset är. Och om det är någon ruljans på affärerna i den.

När man var liten så hängde man jämt över de där automaterna med jättehårda tuggummikulor som liksom krasade sönder i munnen. De kletiga slajmhänderna var obrukbara efter en kväll. Inte fick man nån fantomenring heller. Ändå drogs man till dem som dammkorn till teverutan.

Hursomhelst, det är ett vänligt klimat i Berlin. Titta, till och med sopcontainrarna vänslas:

Och såklart är skyddsgallren framför affärerna mycket trevligt målade:

Men allt är inte neonfärger och tokroliga stencilmålningar. Det finns även en och annan grinande drakhundsgris.

Resten av staketet var inte heller så pjåkigt. Och med "inte så pjåkigt" menar jag "fatta vad mäktigt!":

En bit bort från det mäktiga staketet så såg vi en otroligt enslig rabatt. Tänk att ha en rabatt som är större än vår lägenhet och så planterar man en endaste liten grönsak i den. Kanske är det en rabatt för de som verkligen gillar hårt packad jord?

Och när man plåtar ugglemålningar så kan det bli som så att det råkar dyka in en människa i bilden. Det blir ju lite fräsigt, särskilt det är så där mycket spänst i stegen.

Förutom målningar och klotter och suddiga gubbar så kan man även bli lite inspirerad av en orange bil med snygga linjer:

Eller en hög brödbackar som förhöjer humöret på den buttraste typ:

En snygg liten papperskorg med tillhörande ordvits:

En himla fin affisch från ett tyskt band:

Och slutligen: mannen med det roligaste namnet:

Okej, jag vet, man ska egentligen uttala det [em:see fih:tti] men jag läser det som vore han en skotsk kille: McFitti. Och det får mig att fnissa varje gång. Även nu. Hihi.