James Tiberius Kirk.

Det där med att vara vuxen är ganska gött. Man kan till exempel äta godis till frukost, eller ha Terminator-maraton fram på småtimmarna. Eller så kan man köpa Star Trek-relaterade prylar när man känner för det.

Nu kan jag inte prata längre, jag och Kirk ska ge oss ut och slåss med Gorn.

All you need is löv.

Det är väldigt mycket löv på marken nu. Under några dagar framöver kommer de sista bladen lämna träden, och efter några regnskurar blir det en helt annan färgskala. Men än så länge är det gult och fint.

Jag måste säga att turkosa skor passar alldeles utmärkt till gula löv. Måste komma ihåg det inför nästa höst.

Kom att tänka på en vits som jag läste i KP (eller möjligen Serie-Starlet) när jag var yngre:

Två björkar talar med varandra.
 - Do you löv me?
 - Näver.

Ah, poesi på en höstklädd äng. Nu måste jag rota fram några gamla Fantomen som motgift.

Bullens kokbok.

Jag fick ett paket med hur många frimärken som helst på. Sexton stycken närmare bestämt. 

I hörnan satt kungen och plirade ovanför en lite mer fårad version av sig själv.

Det var svårt att välja vilket frimärke som var finast. Det står jämt mellan jubileumsfrimärket för Statens Järnvägars hundraårsjubileum, och det lite mer psykadeliska märket som firar att Lunds universitet fyllde trehundra år.

Men vad innehöll detta mångfaldigt märkta paket? Jag vecklade upp tapeten som tjänade som omslagspapper...

...och hittade Bullens kokbok!

Japp, mannen på burken med Bullens pilsnerkorv, Erik Berglund, gav ut ett par kokböcker i sina dar. Just den här är från 1934 och innehåller flera spännande recept, bland annat på vaxholmare, omelette paysanne samt den lite oväntade rätten strömmingssoppa.

Jag tror det här betyder att jag måste ordna en trettiotalsafton snart. Fram med vevgrammofonen och gjutjärnspannan! Men jag kanske skippar just strömmingssoppan.Till all lycka för mina grannar.

Laprika paprika.

Det där med gröna fingrar har inte varit min grej. Mina krukväxter har lidit i det tysta tills jag en dag upptäckte dem på nytt och inser att de är bruna, fula, torra och förmodligen stendöda.

Men vad tusan, man ska utmana sig själv. Så jag köpte en liten paprikaplanta i våras, i nån slags vision om att jag skulle bli självförsörjande på paprikafronten. Nåväl, en dag så hade något grönt och kikärteliknande ploppat fram ur min lilla växt:

 - Vilken grej! tänkte jag och fortsatte med mitt magiska växtknep (hett tips: det har med en vattenkanna att göra) och efter några veckor såg det ut såhär i fönstret:

Japp, inte bara en utan två små paprikor! Jag har alltså inte bara lyckats hålla liv i en paprikaplanta utan även fått den att bära frukt. Zombieapokalypsen, here I come! Jag är redo för alla möjliga katastroffilmsscenarion nu, för i mikroklimatet som heter "vardagsrumsfönstret" frodas växtligheten.

För att mitt huvud inte ska börja svälla av självgodhet så följer en liten jämförelsebild där man ser hur stora paprikorna är när de ligger i min hand:

Åkej då, kanske en liten bit kvar tills jag är självförsörjande, men som fyllning till två små tacobåtar borde de räcka. Med mycket guacamole till.

Geléhallon och ett hedrande quiz.

Igår var det sommarfest på jobbet. Det är nåt speciellt med att jobba i bokhandel, när man får placera sommar- och julfesterna lite mer kreativt. Som en sommarfest i oktober. Och julfesten i februari. Men riktigt så långt har vi inte kommit än.

Det traditionsenliga quizet låg framme på borden när vi satte oss. Jag var svaret på fråga nummer fem, det var hedrande. 

Nästa steg i att ta över världen blir att vara med i Metrokrysset. Host host. Nudge nudge.

Vi fick plockepåsar med oss hem. Det låg geléhallon i min. Jag kom att tänka på mormor, hon hade ibland geléhallon hemma. Jag minns dem som lite torra och hårda, inte alls så mjuka som när man öppnar en ny påse och häller upp i duralexskålen.

Så nu ska jag bara vänta ett par veckor tills de smakar som de gjorde förr. Om jag kan vänta så länge innan jag äter upp dem.

Det svävande smöret.

Ibland är det lite klurigt att få plats med all mat i ett litet lägenhetskylskåp. Då får man knöla in matvarorna bäst det går, på både höjden och tvären.

Och när man sedan tar bort maten på bottenplan så händer plötsligt märkvärdiga saker: smöret börjar sväva.

En dag bestämde sig smöret för att låtsas vara ett lättmargarin.

Den ständige följeslagaren.

Jag har sällan med mig kameran nuförtiden. Har liksom kommit av mig lite med fotandet. Eller iallafall det medvetna fotandet. För mobilen har jag jämt med mig, och ibland råkar jag knäppa en högst omedveten bild när jag fipplar lite oaktsamt. Som den här:

Oerhört hög konstnärlig kvalitet, det vill jag lova. Jag kallar verket för Den förvånade gatan.

Eller så fotar jag knasiga grejer. Som den här trafikskylten. Visst, man har ju hört om highway to hell, men finns även cykelväg till himlen?

Och det här kärleksfulla kladdet gör mig bara så himla glad. Jag ser framför mig en pytteliten gubbe med en lika liten gumma och att de var ungdomskärlekar och har hittat tillbaka sisådär sextitre år senare.  Och så bestämde de sig för att rita sina namn på ett betonghus på Mäster Samuelsgatan. Fint som snus.

Ibland så tar även jag konstnärliga bilder på min middag. Som en ångande tallrik hemkokt ärtasoppa med rökt sidfläsk. Gud så gott.

Det finns ju inget så gott som en hederlig ärtasoppa. Men hemkokt ska den vara. Och serveras med iskall mjölk, ingen punsch eller sån skit, tjockmjölk i duralexglas. Det är grejer det.

Länge leve kursen!

Idag har jag varit på kursen Sticka med två färger och våga klippa. Åh vad roligt det var!

 

Ledare var begåvade Heléne som driver bloggen En till stickblogg. Grymt bra och inspirerande, precis som en ledare ska vara. Och det knöggliga stycket på bilden ovan förvandlades till ett lite plattare verk nedan:

Jamen tuben då? Blev den uppklippt? Jajamensan, den blev både klippt och en liten kant blev upplockad och stickad.

Nu känns det där med att sticka koftor på rundsticka plötsligt inte så svårtåtkomligt. Vi får se vad framtiden håller i sin midjeväska. Säkerligen något tvåfärgat och stort projekt. Det är ju bara det ljuvliga dilemmat att bestämma färg. Och modell. Och mönster. Och garnmärke. Jisses!

Det där med att fota sin stickning är dock inte alltid så himla lätt. Bilden ovan väljer jag att kalla för Handen griper fruktlöst mot den textila ytan medan pinnstolen tittar på.

Stickmarkörer.

Det behövs lite stickmarkörer till kursen, men jag hade inga hemma. Tyckte inte jag hittade några fina heller, verkar mest finnas tussinuttiga med glaspärlor och glitterjox. Eh, inte nåt för mig.

Däremot hade jag ett oanvänt armband hemma. Fick för mig att jag skulle pilla sönder det och sätta fast berlockerna i andra ringar.

Häpp!

Ser man på, där fick jag helt plötsligt en hel drös stickmarkörer gjorda. Jaha, men funkar de då?

Jomenvisst, den här lilla stickmarkören passade ju finfint. Åtminstone på en 2,5 mm rundsticka. Tror jag måste rota i gömmorna efter fler halvtrasiga armband, för det här var riktigt roligt.

Kursgarn.

Jag ska gå på en stickkurs nästa vecka, sitta hela lördagen och sticka tillsammans med andra sticknördar. Hurra! Jag har redan nystat ihop de små garnnystanen man behöver. Och packat stickorna. Och funderat ut matsäck. Och vad jag ska ha på mig.

Jag har även gjort en liten hemläxa: ett randigt rör. Detta kommer jag under kursens gång att klippa upp. Japp, det är sant. Jag ska för första gången klipppa i nåt jag har stickat. Krazy peanuts!

Angående världens bästa sandal.

Kära Ecco.

Jag gillar er. Jo, det är sant. Ni har schyssta skor: snygga, tidlösa, bekväma. För en liten extra peng så får man mycket mer i kvalitet och snygghet. Jag gillar det. Man skulle kunna säga att ni har allt. Och fram till för ett par år sedan hade ni det. Men! Så hände något.

Världens bästa sandal försvann ur ert sortiment. Den där bruna i skinn, med rem över vristen (så att man kan springa fort i daggvått gräs) och spänne över foten (så att man kan dansa hela natten i dem). Snygga till fest, praktiska i stan, bra till allt. Samma tidlösa modell fanns kvar år efter år i ert sortiment. Jag trodde det skulle vara för evigt.

Jag saknar världens bästa sandal. Det finns ingen som matchar den i passform eller stil. Jag letar: färgen kanske är rätt, men då saknar den spänne över foten, och det går inte att reglera fotbredden. Eller så finns det bara hemska kardborrebandsandaler. Visserligen praktiska om man är med i Expedition Robinson, men inte så vidare tjusiga till sommarklänningen.

Kära Ecco. Är ni medvetna om undergroundrörelsen som finns gällande den här sandalen? Hur många vi är som dammsuger second hand-butiker och auktionssajter i jakt på världens bästa sandal? Tänk om ni skulle relansera den. Precis som den är, original, klassisk, utan ändringar. Det skulle bli succé. Jag skulle köpa fem par på en gång, bara för att vara säker på att storlek 39 inte tar slut.

Det är en grym produkt. Det vore synd att inte sälja den.

Dinosauriestrumporna.

Det är rackarns praktiskt med en liten fotomodell vars fötter är i rätt knoddstorlek.

Strumporna är stickade enligt samma princip som de andra pippimönstrade strumporna jag stickade i höstas. Samma inspirationskälla (Dödergöks pippistrumpor), samma stickstorlek som förra gången (2 mm strumpstickor) och samma garn (Drops baby merino), fast jag bytte plats på färgerna. Gillar nästan den här röda modellen mer. Mer slöjd, på nåt vis. Och så passar rött till allt.

Jag vurmar verkligen för kombinationen istickad häl + fläthoptagning II. Det är både prydligt och lättstickat. Bra där.

Wonder.

Jag har läst boken Wonder av R. J. Palacio.

Jag är väldigt svag för snygga omslag, och det här omslaget var helt fantastiskt. Jag menar, det påminner ju inte så lite om en viss film av Stanley Kubrick.

Nog om omslaget, hur var boken då? Svar: riktigt bra. Huvuddelen av boken är berättad ur Augusts perspektiv, en tioåring som är som tioåringar är mest. Ja, om man bortser från det faktum att hans ansikte är deformerat av en medfödd missbildning. Och nu ska han för första gången gå i en vanlig skola, med vanliga barn, som inte alls är vana att se ett ovanligt ansikte.

Jag gillade boken skarpt. Det var något med tonen som gjorde den lätt, och där den skulle kunna bli sentimental och klistrig blev den istället gripande och rolig. Japp, det är en rolig bok. På samma sätt som boken The curious incident of the dog in the night-time, eller som filmen Little Miss Sunshine. Bitterljuv.

Den finska blåvalen.

När vännerna har satt en liten knådd till världen, då vill man hemskt gärna ge dem något trevligt. Den här tanten sydde en liten finsk blåval till det lilla knyttet.

Bra sätt att återanvända ett par uttjänta jeansbrallor. Mönstret hittade jag på den finska bloggen Valaan villapaita. Eftersom mina kunskaper i finska enbart sträcker sig till räknetal så var jag väldigt tacksam över de fina bilderna som hon hade lagt upp. Vissa kluriga partier försökte jag översätta via google translate, med bland annat det här resultatet:

Bifogat till svansen på ryggen bitar. Medlemsstater som gick till den lilla snett, men beslutade att hålla det som en personlig privat i motsats till kryddig.

Åh, google translate, tack för att du gör världen lite, lite mer poetisk.

En gåtfull vänskap.

Jag har läst boken En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa.

Den är skönt skriven på nåt vis, osentimental men ändå gripande. Jag är ju svag för både mattenördar och hjärnskador, så den passade mig som hand i handske. Och nu vet jag vad primtalstvillingar är. Bara en sån sak.