Kära SL.

Den här lappen satt uppklistrad på en glasdörr vid T-Centralen. Klicka på bilden för att se den större:

Kaxigt, Edvin.

Vante.

Jag har börjat på en vante. En lettisk vante, närmare bestämt. Jag har tagit lite idéer från både här och där, men mest från den finfina boken Latvian mittens av Lizbeth Upitis.

Vilken underbar bok! Det är mumma för en mönsterknarkare som jag. Tyvärr är den lite halvsvår att få tag på i Sverige - ack, detta skriande ägandebehov! - såvida man inte bor i Amerika eller känner nån snäll britt. Och jag känner både Majbritt och Britt-Marie, men inte någon brittisk britt som vill posta boken till mig.

Men! Då kan man låna den istället. Vilket är minst lika bra och himla ekonomiskt också. Och då kanske man har råd att köpa en bunke garn och rafsa ihop det här:

En mudd! Inte så illa pinkat, om jag får säga det själv. Nu ska jag bara göra resten också. Det vill säga en och tre fjärdedels vante till.

The imperfectionists.

Har läst The imperfectionists av Tom Rachman.

Jag började läsa boken för det snygga omslaget. Dessutom stod det inget vettigt på baksidan, så det vara bara att börja läsa för att få reda på vad tusan boken handlade om.

Och vad tusan handlar den om då?

Varje kapitel kretsar kring en person som på något sätt är knuten till en engelskspråkig tidning i Rom. Sunkiga utrikeskorrar, bittra copywriters och allsmäktiga ansvariga utgivare, alla får plats i boken. Och alla har en egen röst. Imponerande. Man kan nästan inte tro att det är samma snubbe som har skrivit alla kapitlen, så olika är personerna till sätt och sinnelag. Skickligt! Tom Rachman måste verkligen ha koll på det här med folk.

Vissa kapitel är dock outhärdliga att ta sig igenom. Jag står verkligen inte ut att läsa om flata människor som låter sig köras över utan att säga flaska ens (jag pratar om dig, Lee Fiora). Jag blir bara arg och vill ruska om karaktären och skrika:

- Menförihelvete! Nu får du skärpa dig!

och det går ju inte. För det är ju bara en bok.

Alltså: karaktärerna var vältecknade och vissa kapitel var riktigt roliga (fick mig att tänka på Joshua Ferris) medan andra kapitel gjorde mig arg. Om man ska se till antalet humörsvängningar per sida så får den här boken högsta betyg. Men var den bra?

Bra fråga.

Was?

En högljudd kille stod bakom mig i rulltrappan och hojtade till sina vänner:

- Man kan säga vad som helst här, ingen förstår vad jag säger! sade han på tyska.

Nej just det.

Ostupplevelse.

Det är först när man ser en gräsand mot en brun stubbe som man inser hur väl kamouflerade de är. Alltså änderna, inte stubben.

Naturens brundassiga under. Man blir tårögd.

Och sen promenerar man vidare och äter lyxfrukost. Det blir alltid att jag häller i en massa annat i min yoghurt, bara för att jag kan. Bananchips? Solrosfrön? Tre nävar hela aprikoser?

Tips: skippa aprikoserna nästa gång.

Efter frukosten traskade vi vidare till gamla stan. Det känns alltid som ett trevligt andningshål att se lite sneda och vinda hus i den här stan.

Och kanske vill man känna sig lite fräsig mot en tegelvägg. Och glo på skorna.

- Men vad ÄR det där gröna gojset? Jag har väl inte ätit avokado idag?

Och sen ser man en fin dörr och knäpper kort på den och känner sig som i Rom.

Rom = grådassiga hus med blomkrukor mitt i den enkelriktade gatan.

Och så tar man en fräck bild framför en plåtdörr och känner sig väldigt, väldigt mallig.

Himlen såg ut som en av Elliords himlar.

Och parkeringsplatsen såg ut som en parkeringsplats.

Sen såg vi ett gökur...

...och en ostupplevelse.
Sen var vi så spattiga att vi var tvungna att köpa pirayafilm för hela slanten.

Tantsnusk.

Trettionånting kille i fräsiga brallor frågar:

- Har ni nån tantsnusk, typ Jane Austen?

Snusktant?

Bokhandel = hi tech?

Medelålders kvinna susar in i butiken, kollar på raderna med bokhyllor efter bokhyllor, kikar lite på borden som sväller över av heta pocketböcker och frågar glatt:

- Säljer ni iPads här?

- Ja, till vänster om elvisparna, sade jag inte.

Nålbindning på Nordiska museet.

Vad kan det här vara för något litet garntrassel?

Det är mina första trevande stygn i nålbindning. Kanske inte så mycket att hänga i julgranen - möjligen istället för popcorngirlanger - men ändå! Ganska stolt är jag.

Sprang in på Nordiska museet efter jobbet för att kolla in deras stickcafé. Oj vilka entusiastiska människor! Glada och inspirerande människor satt vid varenda bord och slöjdade. Temat för dagen var textila tekniker, så man kunde lära sig både nålbindning och krokning och språngning och säkert en hel del annat som jag missade i min nålbindariver.

Efter mitt blixtbesök var jag tvungen att rota fram idéboken Stickat & Virkat som jag fick av mor förra veckan. Härlig 70-talshandarbetsbok med ett klassiskt omslag. Man hajar innehållet direkt.

Förutom mönster i stickat och virkat så innehåller den även ett mönster på nålbundna vantar, eller sömade som det står i boken.

Titta vad glad hon ser ut! Så glad vill jag se ut när jag går omkring i mina nya vantar! Givetvis med små garnbollar vid ärmen.

Och så svårt kan det väl inte vara. Jag menar, i den här korven så kan man se nåt som åtminstone ser ut som riktiga nålbindningsstygn. Tycker jag.

Det var ju just det här med att utveckla sina stygn från långa garnkorvar till ett par stiliga vantar som är kruxet:

Jaja. Jag kanske kan lära mig krokning istället.

Tröjan.

Nu är allt sådär dassigt höstaktigt, fast med den lilla skillnaden att det bara blir varmare och ljusare för varje dag. Och snön är borta, grymmans!

Grannen blev så till sig att han slängde ut en tröja genom fönstret. Det är den som effektfullt hänger i trädet nere till vänster i bild.

Jag antar att han kommer köra med bar överkropp resten av året.

Den döende detektiven.

Blev sugen på en deckare och läste Den döende detektiven av Leif GW Persson. Jag har inte läst någon bok av honom tidigare, men jag uppskattar hans närvaro i teve. Tror det är västen och det bekymrade uttrycket kring ögonen som gör det.

Boken var ungefär som jag hade tänkt mig, lite bekymmer, en nypa samhällsdebatt, livets gång och lite ond, bråd död. En trivsam deckare, alltså. Klassisk hängmatte-/tunnelbane-/föräldramöteläsning.

Kruxet när jag läser deckare är att jag verkligen inte pallar med ruskiga beskrivningar, så just de bitarna skumläste jag. Däremot har jag inga problem att läsa om gamla stötar som hamnar på sjukhus och tacklas med konvalescensen efter en stroke. Jag gillar ju allt som har med hjärnan att göra, och jag tycker att Leif GW Persson skildrade den biten väldigt fint och klarsynt.

Bonus: GW blixtrar förbi i en namnlös cameo. Jag fnissade.

Skrivbordet.

Satt och skrev på förmiddagen idag. I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur det ser ut på mitt skrivbord, men idag kollade jag ut genom fönstret och då halkade liksom blicken ner på skrivbordet.

Jag tänkte på DN Söndag, och avsnittet som heter Mitt skrivbord där de fotar av skrivbordsarbetande människors arbetsplatser. Fotbollstränare, mäklare, författare och så vidare.

Och det är ju verkligen vad fantastiskt tråkiga stajlade skrivbord folk har. Superstädade och med noga utvalda pryttlar lite lagom utslängda, fast inte på det plottriga viset utan mer för att visa vilken härligt spontan (men i huvudsak ordningssam) person man är.

Jaha, men vad säger då mitt skrivbord om mig?

Att jag gillar klockor (två digitala och tre analoga och en väckarklocka bakom pennstället). Och telefoner (en mobil, en urladdad sladdlös och en hamburgertelefon). Att jag lägger lappar lite varstans. Och gillar att sticka ner vykort i pennstället.

Påskägget som ligger bakom guldkatten har legat där sen förra året. Tänkte rimma undan det i julas men så kom jag på att det snart är påsk igen. Så det fick ligga kvar.

Joråsåatt. Mestadels ordningssam.

The tiny wife.

När jag kom till jobbet häromdagen låg det en trevlig bok och väntade på mig, nämligen The tiny wife av Andrew Kaufman. Tack så mycket, Bia!

Jag har tidigare läst hans finfina bok All my friends are superheroes, och jag vet inte hur många exemplar som jag har sålt med orden:

- Det är som att läsa en film!

och jag måste säga att det är precis samma med The tiny wife. Kaufman skriver så skickligt och skruvat och roligt och levande att man ser det precis som det är i huvudet. Filmiskt och jättebra.

Dessutom var det här exemplaret signerat:

Eller jag tror det är Andrew Kaufmans signatur iallafall. Det kan också vara ett klassiskt kludd av typen:

- Funkar pennan? Nää... jo, den funkade visst. Ah, skit också! Nu har jag ritat på hela första sidan. Jaja. Hädanefter ska jag signera alla mina böcker/hyresavtal/krogkvitton på det här sättet. Viktigt att vara konsekvent, vettu.

Kuddkrig.

Helt plötsligt tyckte jag att det var väldigt mycket dun och vadd utanför butiken. Kuddfnas virvlade runt i stora högar. Och vilka var det som tjoade ute på Plattan?

Det var kuddkrig utanför jobbet idag. Ett ganska stort gäng med människor pucklade på varandra med diverse kuddar. Inte konstigt alls.

Något säger mig att allt det där kuddfnaset kommer blåsa in genom butiksdörrspringan och ligga och blänga på mig imorgon bitti.

Sylt!

Min mors och styvfars företag Ljusgrönt har flera gånger blivit prisbelönt för sina burkar. Och det är inte konstigt med tanke på hur smarriga saker de kokar. Pickles, chutney, inlagda päron, sylt och marmelad i alla dess former. Det finns många fördelar med att ha syltföretagare i familjen. Framförallt får man tillgång till mycket sylt.

Jättemycket sylt!

Och här har vi kokerskan i egen hög person. Två grytor på en gång, hallon i den ena och jordgubb i den andra.
Jag fick hjälpa till med att hälla upp och sätta på locken. Burkarna blir ganska varma så man får vara kvick med att sätta locket på så man inte bränner sig.

Smarrigt med sylt. Massa burkar som kommer göra många kunder nöjda och glada.

Jodå, det slank väl ner en och annan burk i resväskan. Man måste ju prova. Sylt är ju så himla gott!

Till dig.

Du som lärde mig spela schack.

Den här blomman är till dig.