Det är rackarns praktiskt med en liten fotomodell vars fötter är i rätt knoddstorlek.
Strumporna är stickade enligt samma princip som de andra pippimönstrade strumporna jag stickade i höstas. Samma inspirationskälla (Dödergöks pippistrumpor), samma stickstorlek som förra gången (2 mm strumpstickor) och samma garn (Drops baby merino), fast jag bytte plats på färgerna. Gillar nästan den här röda modellen mer. Mer slöjd, på nåt vis. Och så passar rött till allt.
Jag vurmar verkligen för kombinationen istickad häl + fläthoptagning II. Det är både prydligt och lättstickat. Bra där.
Jag är väldigt svag för snygga omslag, och det här omslaget var helt fantastiskt. Jag menar, det påminner ju inte så lite om en viss film av Stanley Kubrick.
Nog om omslaget, hur var boken då? Svar: riktigt bra. Huvuddelen av boken är berättad ur Augusts perspektiv, en tioåring som är som tioåringar är mest. Ja, om man bortser från det faktum att hans ansikte är deformerat av en medfödd missbildning. Och nu ska han för första gången gå i en vanlig skola, med vanliga barn, som inte alls är vana att se ett ovanligt ansikte.
Jag gillade boken skarpt. Det var något med tonen som gjorde den lätt, och där den skulle kunna bli sentimental och klistrig blev den istället gripande och rolig. Japp, det är en rolig bok. På samma sätt som boken The curious incident of the dog in the night-time, eller som filmenLittle Miss Sunshine. Bitterljuv.
När vännerna har satt en liten knådd till världen, då vill man hemskt gärna ge dem något trevligt. Den här tanten sydde en liten finsk blåval till det lilla knyttet.
Bra sätt att återanvända ett par uttjänta jeansbrallor. Mönstret hittade jag på den finska bloggen Valaan villapaita. Eftersom mina kunskaper i finska enbart sträcker sig till räknetal så var jag väldigt tacksam över de fina bilderna som hon hade lagt upp. Vissa kluriga partier försökte jag översätta via google translate, med bland annat det här resultatet:
Bifogat till svansen på ryggen bitar. Medlemsstater som gick till den lilla snett, men beslutade att hålla det som en personlig privat i motsats till kryddig.
Åh, google translate, tack för att du gör världen lite, lite mer poetisk.
Den är skönt skriven på nåt vis, osentimental men ändå gripande. Jag är ju svag för både mattenördar och hjärnskador, så den passade mig som hand i handske. Och nu vet jag vad primtalstvillingar är. Bara en sån sak.
Dagarna rinner iväg och jag hinner knappt göra nåt mer än att äta, sova och jaga insekter i lägenheten. Men när jag var sjuk så hade jag desto mer tid att sticka. Då gjorde jag ett pannband. Och inte vilket pannband som helst, utan ett Space invaders-pannband! Yeah!
Själva Space invaders-mönstret är hämtat från Arne & Carlos finfina tröja Cheese attack. Jag gjorde en liten avvikande kant med ett avigt rött varv, sen har jag bara stickat runt på rundsticka 2 mm / 40 cm tills pannbandet blev lagom brett.
Garnet är hudvänligt Drops Baby Merino, inte mitt favoritgarn direkt, men passar bra om mottagaren har känslig hy. Själv har jag asbestimpregnerad hud, så jag är inte så stickskänslig.
Hursomhelst. Så här blev det!
Inte så illa om jag får säga det själv, och tösabiten ser ut att vara både go och glad. Det blev ju finfint ihop med Lilla My-frisyr dessutom. Bra där!
Jomenvisst, då har man blivit ett år äldre dårå. Hurra! En intressant sak med att åldras ett helt år över en enda natt är att det liksom växer ut ett torsdagsskägg. Tjoff!
Jomenvisst serru, en sväng till SF-mässan var man ju tvungen att ta. Hur ska man annars tillbringa en helg på bästa sätt? Tja, många vågade till exempel bli fotade tillsammans med en stormtrooper.
Det fanns hur mycket roligt som helst på mässan. Vad sägs om en härlig tavla med Jason-memorabilia? Perfekt julklapp till tant Gerda som har allt. Eventuellt kan hon återanvända redskapen till potatislandet.
Tydligen är Lego hett igen. Åh! Tänk om man hade såhär fina reservdelslådor när man var liten. Jag hade frossat i kroppsdelar. Framförallt huvuden, de försvann alltid av nån underlig anledning. Titta! En skäggig en!
Och ännu fler gubbar. Jag tror att de är militanta skolpoliser som vaktar övergångsställen. Stannar inte bilarna så skjuter de med sina paintballvapen rätt i lacken. Cowabunga!
Jag stannade extra länge vid det här trevliga bordet med en massa fina knappar. Jag längtar efter en jeansväst när jag ser den här bilden.
Just det ja! Det fanns två barn som var koolast på hela mässan. Ett litet smakprov här. Hmm... Vad kan det här vara?
Yes! De var utklädda till två mangarobotar! Deras stolta pappa blev pepprad med frågor medan kidsen fotades konstant. Tydligen hade han slöjdat robotkostymerna av liggunderlag. Sjukt snygga dräkter! Det här måste vara det mest kreativa sättet man kan använda campingutrustning på.
Tänk om man vore tio år igen, då skulle jag glida runt i robotdräkt hela dagarna. Hur grymt som helst.
Hmm, man kanske ska köpa sig ett par liggunderlag...?
Originalplanen var att göra en liten kissekatt med ledade armar och ben. Jag gjorde ett skelett med mjuk metalltråd och lite eltejp, stoppade in en bit metalltråd i en flörtkula som huvud och så sydde jag kroppen utifrån skelettet.
Under tiden som jag sydde så stoppade jag katten. Japp, även huvudet fick ett lager med vadd i sig. I varje baktass ligger det tio femtioöringar så att den får låg tyngdpunkt och kan stå på sina ostadiga ben.
Och det är en katt. Jag har bara inte orkat sy dit öronen. Eller svansen. Och det kommer nog inte bli nån nos heller. Men jag tror nog att en kavat kattzombie som den här har rationaliserat bort sånt.
Jag kunde inte låta bli att skicka in en bild på min lilla nävertidningskorg till DN:s Namn och Nytt-sida. De har en tidningstävling där man ska ska skicka in bidrag gjorda av tidningspapper, vilket jag gjorde. Och jag kom med!
Klicka på bilden för att se den större:
Hurra! Jag är väldigt mallig nu. Lägg då till när jag publicerades på Namn och Nytt med mitt lilla påskarim förra året och jag förvandlas till en liten pösmunk av stolthet. Hurra!
Jag längtar tillbaka till jobbet. Det här med att vara sjuk är verkligen inte min grej. Eftersom jag inte direkt kan bege mig ut och springa av mig så måste jag göra nåt med händerna för att hålla rastlösheten under kontroll. Jag har ju redan bakat och stickat, så nu är det dags för nästa grej:
Näverslöjd.
Den skarpsynte ser genast att den där lilla korgen inte är gjord av näver. Jag vet inte hur det är med dig, men jag har iallafall inte några stora flak färsk björknäver drällande i lägenheten. Men tidningar har jag däremot lassavis av. Alltså: fram med en gammal tidning, sax och gem.
Klipp lagom breda remsor. Är man noggrann kan man mäta och göra remsorna exakt lika breda för ett jämnare resultat. Eller så orkar man inte resa sig för att hämta linjalen så man klipper på fri hand med kökssaxen istället.
Halvvägs igenom ser det ut såhär:
Jag kikade i Mer av näver av Eva Nilsson och Agda Hedman, en trevlig bok som jag fyndade i somras. Den var schysst, bra bilder och sådär. Ingen supernybörjarbok, men har man nån gång vikt julhjärtan i skolan så hajar man själva flätmomentet ganska bra.
Och såhär ser den ut uppifrån, nävertidningsslöjdkorgen. Lite snett och vint blev det men ganska gulligt ändå. Åtminstone för att vara ett första försök. Och rastlösheten är som bortblåst.
Jag tänkte sticka en mössa. Visst, jag har redan stickat en himla tjusig en, men kände för att ha en inte fullt lika färgsprakande huvudbonad att varva med.
Det var ju bara det här med storleken. Den halvfärdiga mössan var alldeles för stor för min skalle, så jag fick tänka om halvvägs genom stickningen. Vad tusan kan det bli av den här stora cylindern? Aha! En halstub!
Jag lade upp 170 maskor på en 2 mm / 40 cm rundsticka. Hade ett lager av Kilafors Svenskullgarn sedan tidigare. Gillar verkligen det garnet, den råa känslan och ulldoften.
Min tanke var att ha fyra olika mönster, men att de ändå skulle passa ihop. Jag bestämde mig för att köra på grafiskt rena former med stark diagonal. Jisses, det lät svårt. Såhärva: jag bläddrade i mina böcker och hittade några mönster som jag tyckte skulle bli roliga att sticka. Och så stickade jag dem.
Mönstren är inte unika utan finns på flera ställen i slöjdvärlden, men här hittade jag diagrammen, uppifrån och ner:
Jag stickade ett avigt rött varv och stickade sedan fållen med ett triangelmönster ur Svenska tröjor av Britt-Marie Christoffersson. Och sen maskade jag av. Tadaa!
Det fina med att hålla en garntåt i varje hand (pdf om hur man gör här) är att avigsidan blir så prydlig. En trevlig detalj som man kan gå runt och fnissa över i smyg.
Och nu det roligaste av allt. Jag passade nämligen på att sticka in en text i början av halstuben, alltså i den första fållen dårå. Innan jag stickade det aviga röda varvet så stickade jag mina initialer och årtalet. Men så blev det lite mer text:
...och så fortsätter det här:
...och såhär ser det ut när jag har sytt fast fållen mot halstubens insida:
Det är tråkigt att ha lunginflammation. Man orkar ingenting, bara hasar runt i mysbyxor och väser och tittar på Harrison Ford-filmer.
Efter att ha kollat igenom både Star Wars och Indiana Jones och sett halva Working girl så får man liksom nog. Man har tröttnat på Harrison Ford (för tillfället). Man vill göra nåt fysiskt. Men vad tusan ska man göra när man inte orkar någonting?
Svar: surdegsbröd.
Det är så skönt att bara kunna proppa ner lite mjöl och vatten och surdegsjox, sitta på en pinnstol med elvispen i handen och titta på klockan. Åtta minuter med degkrokar går som en dans. Ingen knådning, bara skrapa ner degen i en form och låta den bo i kylen under natten.
På morgonen delar man degen i två limpor och lägger fint på en plåt. Gräddar. Och jisses vad gott det ser ut - nästan helt utan ansträngning. Det sköter sig själv. Hade surdegen varit lite mer självgående hade den kastat sig in i ugnen av egen kraft. Jag jobbar på det.
Sen ser det lite extra aptitligt ut om man sveper in bröden i monogrammerade kökshanddukar.
Nu ska jag hasa ut i köket och bre mig en ostamad. Mums.
Hösten trallar på sista versen. Löven klamrar sig fast ännu ett tag. Mitt i allt det gula skymtar något rött: nypon.
Men så vrider man på kameran och fotograferar uppåt istället, upp mot den disiga novemberhimlen. Och helt plötsligt förvandlas en liten färgsprakande buske till något kargt och enfärgat.
Det är dags att koka sig en kopp te och läsa de rysligaste spökhistorier som finns.
Idag fick jag ett paket på posten. Det var inslaget i ett papper med knivar, gifflar och spättor på. Jag gissar att det är en gammal papperspåse från Domus. Mycket tjusigt.
Nånting sade mig att jag borde fattat innehållet när jag läste den här lilla meningen på omslaget. Men jag fattade verkligen inte. Vad tusan kan det vara som är gjort i syslöjden?
Götapetter! I paketet låg den broderade väggklockan som jag hade spanat in på Amnesty nere i Skåne. Enastående! Det kan vara en av de mäktigaste klockorna jag överhuvudtaget har sett. Jisses!
Twistsöm är grejen, helt klart. Den här får åka upp på väggen i syrummet. Tack så mycket, syrran!
Jag vurmar verkligen för kombinationen istickad häl + fläthoptagning II. Det är både prydligt och lättstickat. Bra där.
