Pippimönstrade hossor till en liten knodd.

Jag har stickat ett par pyttesmå hossor till kollegans bebis. Det var roligt! Problemet var bara att jag inte hade något barn att prova dem på.

Men det fanns faktiskt en som passade alldeles utomordentligt i strumporna:

Mönstret är kraftigt inspirerat från Dödergöks pippimönstrade strumpor. Rysligt snygga och lätta att sticka. Jag använde Dödergöks finfina strumpmönster med istickad häl, fast jag räknade om det lite så att det skulle passa till en liten fot.Tror att jag ska fortsätta sticka strumpor på det viset hädanefter. Lättstickat och roligt.

Jag lade upp 36 maskor på 2 mm strumpstickor. Garnet är Drops Baby Merino och det är superwashbehandlat. Kändes bra att använda mjukt och osticksigt garn som går att slänga in i tvättmaskinen.

Nackdelen är att det delar sig ganska mycket, ibland kändes det nästan som att jag stickade med ett bomullsgarn. Och ullknarkare som jag är så gillar jag feta och sticksiga garn, och jag älskar det ulldoftande och rustika. Men jag tror nog att små nyfödda bebisar trivs bättre i något inte fullt lika sticksigt. Alltså blev det don efter (liten) person.

Till tån och hälen använde jag tekniken Fläthoptagning II som står beskriven i den finfina boken Tvåändsstickat. Det är min favorithoptagningsteknik. Ever.

Det var himla skojigt att sticka de här små hossorna. Och knappt nåt garn alls gick det åt. Tror nog att jag kommer sticka lite till.

Herta Müller.

Idag lyssnade jag på Herta Müller på Internationella författarscenen på Kulturhuset. Det var jättebra.

Såhär ser man ut efteråt:

Jaha, undrar du. Är det såhär symptomen efter tio års koffeinberoende ser ut?

Såhärva: Hon var så smart och rolig och klipsk och vass. Och ganska mycket rock 'n roll. Litteraturpunk. Och samtidigt så intelligent. En mycket lyckad kväll.

Boken min blev signerad:

Det var bara den lilla detaljen att jag skulle be om att få fotografera henne. Man vill ju stila lite, så jag tänkte fråga på tyska. Jag menar, jag har ju ändå bott i Berlin i ett halvår, pratat tyska varje dag under sex månaders tid och därtill läser jag böcker på tyska närhelst jag kommer åt.

Kort sagt: jag känner mig ganska säker i det tyska språket. Men det som kom ur min mun var... intressant.

- Hej. Ursäkta, kan jag får man om du, nej ni, ta bild? Tack?

Lidingöloppet.

Idag åkte vi ut till Lidingö för att heja på syrran.

Hon är den enda av oss tre töser som springer frivilligt (jag läser som bekant bara om det) och därför anmälde hon sig till Lidingöloppets Tjejlopp. Det är inte första gången som syrran visar upp vinnarskalle. För tio år sen genomförde hon Tjejvasan, det vill säga tre mil på skidor. Hon hade inte tränat ett smack innan loppet. Men med lite jävlaranamma kommer man långt här i livet.

I år var hon lite mer förberedd och när startskottet inte ljöd - verkar vara nåt strul med krutet på Lidingö - sprang klungan iväg.

Vi icke-löpare strosade runt på området och tittade på världens mest överfyllda papperskorg. Bananer är grejen, tydligen.

När vi hade glufsat i oss våra medhavda matsäckar så ställde vi oss vid upploppet för att skrika och vissla. Och där kommer hon! Till vänster i rosa tröja:

Innan loppet frågade jag vilken taktik hon hade.

- Jag vill gärna komma under åttio minuter. Och hamnar jag på sjutto minuter så blir jag överlycklig.

Så här glad ser man ut när man kommer in på 65 minuter och 59 sekunder. Tokglad!

Grattis syrran! Bra jobbat!

Trädtoppar.

Nu börjar trädtopparna rodna. Det är fint.

Luften är klar och krispig. Gillar det skarpt.

Rea på hepatit.

Jag är en riktig rearåtta. Så fort jag ser en reaskylt så går jag dit och rafsar. Kanske finns ett fynd just till mig.

Just det här erbjudandet valde jag dock att inte hoppa på:

Men det är klart. Kanske ett presenttips för den som har allt?

Rumpor.

Jag försöker ibland låtsas som att min humor verkligen inte är under-bältet-humor utan en fin och kultiverad humor. Ja, jag vet, inte ens jag går på det. För hur man än vrider på det så är det så himla roligt.

Se bara på avdelningsskylten på Åhléns. Intressanta produkter, sannerligen.

- Ursäkta, var ligger avdelningen för damrumpor?

Hårdkokt.

Air condition är kanske inte så vanligt här. Då blir man ju riktigt glad när man ser en gammal ångmaskin. Förlåt, luftrenare menar jag ju.

På dörren finns en skylt som får mig att tänka på Mickey Spillane och hårdkokta Manhattan-deckare. Sånt gillar jag.

Mickey Spillanes hjälte Mike Hammer är så rå och cynisk och har så kass syn på mänskligheten. Alla är avskum eller råttor. Kvinnorna är mestadels beräknande och kalla. Utom hans trogna Velda, dårå. Och Mike Hammer själv är kanske ingen man bjuder hem på middag. Man bara håller sig undan.

Åh vad jag älskar det!

Och nu vet jag att du bara längtar på att få läsa de sista raderna i I, the jury av Mickey Spillane. Åkej då. Här kommer det:

- How c-could you? she gasped.

I only had a moment before I was talking to a corpse, but I got it in.

- It was easy, I said.

Mickey Spillane alltså. Här snackar vi om en hård snubbe. Om jag bara kunde skriva hälften så hårdkokt så skulle min lycka vara gjord.

Matematiken.

Hösten nalkas, dagarna läggs på rad. Jag skriver varje dag nu. Alltid på morgnarna, ibland på kvällarna. Händelser koncentreras till ett par meningar här, ett meningsutbyte där. Det lunkar på. Och runtomkring mig känns stan överraskningslös. Tills man utan förvarning hittar ett visitkort.

På ena sidan: ett namn.

På andra sidan: matematik.

Det är på den begränsade ytan som fantasin kan flyga fritt.

Hallongrottor.

Ibland blir man ruskigt sugen på något riktigt smarrigt. Då måste man baka världens godaste hallongrottor.

Jag har övergett vanillinet och bakar istället med riktigt vaniljsocker. Förutom att det smakar godare så blir det trevliga små svarta prickar i degen.

Många hallongrottor blir det.

Ibland har man tryckt syltgropen lite snett. Då ramlar sylten ut när man gräddar kakorna.

Då får man äta upp den kakan först av alla. När den fortfarande är varm. Det är trevligt.

Loppisbina.

Det var både loppis och marknad på söder idag. De hade en jättestor bikaka med hur många bin som helst. Det var koolt.

Det var grymt mycket folk ute. Jag köpte en julklappsbok (man måste ju planera vettu), en julklappsskiva (det är inte klokt vad förutseende jag är) samt en påse med orange ullgarn:

Det är helt vansinnigt orange! Jag känner mig tosig bara jag tittar på det. Tror det ska bli en del av ett par vantar, kanske i stil med de här som jag fortfarande inte har stickat färdigt.

Den bortflugna undulaten.

En undulat har flugit bort. Inte någon av våra tack och lov, men någon annans. Som tur är har någon hittat den:

Undulatvänner som vi är så erbjöd vi oss att adoptera den ifall den rättmätige ägaren inte skulle dyka upp. Tyvärr fick vi reda på att den lilla pippin hade flugit till de sälla jaktmarkerna. Det var tråkigt.

Mer av näver.

Idag var det bokbord - världens längsta tydligen - i stan. Eftersom jag inte får nog av böcker på arbetstid så begav jag mig dit både före och efter jobbet.

Det var grymt mycket böcker. För att något sånär hinna titta i alla lådor så koncentrerade jag mig på slöjdböckerna. Jag hittade flera om vävnad men eftersom jag redan har ett par styckna vävböcker (men ingen vävstol) så skippade jag dem. Istället blev det de här tre godingarna som fick åka hem i korvväskan.

Jag köpte klassikern Sju sorters kakor, tryckår 1951. Visserligen har jag redan en sjuttiotals- och en nollnolltalsversion, men jag saknade de där efterkrigstidsrecepten där mjölet mäts i kaffekoppar och man kan baka Treväpplingar, Gelétårta och Biskvier av trasiga småkakor.

Spinning - alltså garn, inte cyklar - har blivit det nya svarta bland sticknördarna på nätet. Klart man blir nyfiken och kanske tillochmed köper en liten bok, nämligen Karda, spinna, färga: En bok om ull och lin av Elisabeth Hoppe och Ragnar Edberg. Man kan kalla det för en kraschkurs i allmän fiberbearbetning. Kanske lite tunn för superinvigda, men kul att läsa för en som är vetgirig. Vilket för övrigt är mitt mellannamn.

Och slutligen köpte jag den finfina boken Mer av näver av Eva Nilsson och Agda Hedman. Vilken inspirationskälla! Inte nog med att jag vill göra en massa grejer i näver, jag vill dessutom prova att göra det i andra material. Vore koolt att göra en liten väska i plastremsor. Lite tveksam ställer jag mig till de flätade näverskorna, men man skulle onekligen sticka ut en smula på krogen.

En trevlig dag i bokens tecken, precis som jag gillar det.

Plats 181.

Något säger mig att den som får plats 181 på Filmstaden Sergel kommer att få lite ont i baken.

Eller så är det meningen att man ska ta med en egen pinnstol att sitta på. Träsmak? Jajamensan!

Filmnördens paradis.

Jag gillar film på samma grunder som jag gillar böcker. Urskillningslöst. Allt från svåra polska filmer och känsliga dramer i gråa miljöer till högljudda superhjältefilmer och kitschiga musikaler. Och framförallt tycker jag om science fiction-filmer från 50-talet. I love it!

Därför blir det ju en hel del filmer. Och bor man med en ännu större filmnörd så svämmar till slut skåpen över av alla plastfodral och videokassetter. Den enda väggen som kunde möjligen utnyttjas till förvaring är bara femton centimeter från dörröppningen. Då är det skönt att man hittar den perfekta lösningen: hyllan Lerberg.

Vi hade satt upp tolv hyllor redan förra året, men det behövdes tre till för att få plats med hushållets alla filmer.

- Jag tar det sen, tänkte jag och lade de nyinköpta filmerna i en låda. Nehej, nu är det dags! Fram med borren och plugg och skruv och såg och helt plötsligt är hyllorna uppe.

Det blev ganska fint, faktiskt.

Allt sorterat i bokstavsordning så att man lätt hittar vad man söker. Det kluriga är att sortera in boxarna, men man fick köra på känsla. Ray Harryhausen fick stå på H, fastän allt annat står på första bokstaven.

Intresseklubben antecknar. Nu går jag och ser lite film. Tjipp!

Fallfrukt.

Det trevliga med att bo där jag bor är helt klart den schyssta ängen. Inte nog med att den är grön och grann, det finns en hel del djur också. Som de här två fallfruktsmumsande rådjuren:

Inte helt dumt att se på väg till jobbet. Rådjuren som bor här är så otroligt orädda. Förmodligen för att det inte finns några jägare på vår lilla äng, bara svettiga motionärer och några ungar från dagiset. Samt en och annan nymornad - och harmlös - boknörd.

Det lilla kidet ger sig iväg på nya äventyr.