Hon sade ja!

Jag gick igenom Gallerian i eftermiddags när jag plötsligt hörde ett väldigt jubel. En folkmassa stod och tittade på något, så jag ställde mig bredvid och kikade.

Det var ett frieri! En kille stod på knä och en tjej hade väldigt röda kinder och spänningen var olidig tills hon sade JA! Då jublade alla, stämsång utbröt och jag började gråta över de två främlingarnas lycka.

Ja alltså, de är främingar för mig, men jag förmodar att de kände varandra sedan innan. Och om killen och tjejen inte var bekanta sedan tidigare så lär de ha mycket att prata om under bröllopsmottagningen. Och det är ju inte fy skam.

David Nicholls.

Idag var det releasekalas för pocketen En dag av David Nicholls. Jag läste faktiskt till slut ut och tyckte mycket om The Understudy, så jag var peppad. Det var en trevlig kväll. Många ansikten som man kände igen från datan. Och författaren själv verkade vara en trevlig prick.

Här sitter jag bredvid David Nicholls i min författarbesöksklänning:

Jag tycker det är fint när författaren bemödar sig om att stava rätt på ens namn. Med tanke på hur oerhört många namn de får stava till så är det kärt av dem att bry sig om mig, läsaren i mängden. För mitt namn är ju viktigt för mig. Såklart. Men jag hade förstått honom om han bara hade kluddat.

Lite klurigt är det dock om man har ett namn med väldigt många bokstäver som man ska försöka bokstavera på engelska. Men han plitade snällt ner mitt namn. Givetvis felstavat (jag skyller på min oförmåga att uttala vokaler när jag är nervös).

- Is it right? frågade han.

- Uhm... yes.

- Gosh, I did it all wrong, didn't I?

Segersäng.

När vädret är sådär strålande underbart, vad passar då bättre än att ta pendeltåget till Segersäng? Lantligt är bara förnamnet. Här är Segersäng station = en perrong.

Vägen vindlar sig genom ett öppet landskap med lite sköna skogsdungar här och där. Ja, jag är från Skåne. Jag tycker att fler träd än fem är en skog.

Och blåklint! Jag kommer inte ens ihåg senast jag såg blåklinten blomma. Förmodligen längs nåt röse på Österlen. Eller kanske på Skansen. Men men. Blåklint!

Något säger mig att den där skylten inte är ironisk. Det bara ser så ut.

- Svag vägkant. Meh.

Om man känner för att bo i ett nybyggt hus som ser gammalt ut så kan man flytta till Segersäng. Till exempel till Lilla Herrgården. Vilket roligt namn. Finns Stora Kojan också? Eller Medelstora Huset?

Snyggt är det iallafall!

Här har vi något som är litet på riktigt: en vägbro för vättar.

Segersäng har även kvällsunderhållning i form av samkväm och studiecirklar. Eller vad sägs om det här?

Segersäng: platsen där man bjuds på kaffe och bulle under mysiga motorsågskvällar.

Lilla gumman.

Slemmig medelålders herre klev fram till disken och hojtade:

- Hej lilla gumman!

- Hej lilla gubben.

- Jaha, tack för den, sade mannen surt.

- Det var du som började, sade jag.

Hunger Games.

Jag har inte läst ut en bok på flera veckor. Allt har varit tråkigt och förutsägbart, ingen bok har fångat mig tillräckligt för att jag ska orka mig igenom den. Såhär har det känts:

- Meh.

Inte så himla muntert alltså. Tills jag läste Zandras blogginlägg och bestämde mig för att ge Hunger Games av Suzanne Collins en chans.

Vilken bok! Jag började igår förmiddag och läste ut den mitt i natten. Den är ju hur grym som helst. Och då menar jag både grym-bra och grym-grym i ordets rätta bemärkelse. Hunger Games utspelar sig i en dystopisk framtid med tevesända gladiatorspel, där staten slumpvis väljer ut tolv pojkar och tolv flickor som får kämpa till döds i en jättestor arena.

Tänk Battle royale + Terminator 2 + Brave new world + Top model.

Japp. Hur bra som helst! Lägg till finmejslade karaktärer och välskrivet språk och du har Hunger Games i en liten ask. Nu måste jag springa till jobbet (trots att jag är ledig) och skaffa del två och tre också.

Och det bästa av allt: läslusten är tillbaka.

Citronnäsan.

Ibland hittar man roliga frukter som på något sätt har tagit sig igenom alla mätkontroller och via matbutiken hamnat i min kyl.

Till exempel citronnäsan:

Tänk vad roligt man kan ha med lite frukt. För man kan även hålla citronen i nypan. Det blir lite mer Dalí över det.

- Ånej! Citronen smälter!

Smaka på Stockholm.

Idag var det invigning på den trevliga matfestivalen Smaka på Stockholm. Hela Kungsträdgården fylls av hungriga stockholmare som köper smakprovstallrikar och dricker pilsner. Kanske köper man några grillspett med lam färs. Höhö.

Annars försökte krogarna bräcka varandra med kärlek:

Höjdpunkten är såklart Eldkvarns uppträdande. Heja Plura! Ser du honom både på skärmen till vänster och scenen till höger?

Vi skrålade med i Kärlekens tunga och imponerades av Carlas gitarrspelande. Sen gick vi hem och lyssnade på en version med melodica:

Det var en fin kväll.

Borttappat.

Men tusse! Nån har tappat sin nalle.

Det är så att hjärtat kan brista.

Va?

Vissa dagar är man lite mer förvirrad än andra. Som idag, förkyld, lomhörd och allmänt snorseg i skallen. Jag hade en trevlig stammis i kassan.

- Vill du ha en påse?

- Ja tack.

I mitt huvud: [jag borde säga nåt om hennes val av böcker, vad tusan ska jag säga?]

-Den där Röda grevinnan verkar jättebra.

- Va? sade stammisen.

- Den röda grevinnan. Den vill jag läsa, sade jag och pekade på påsen.

- Men jag har ju inte köpt den.

[pinsam paus]

- Erhm. Trevlig läsning!

Föreningsmeddelanden.

Det roliga med anslagstavlor är när det dyker upp anslag som inte har något riktigt syfte. Eller jo, någon baktanke finns det såklart, men det är inte alltid så lätt att dechiffrera. Som den här:

På samma tavla fanns även den här:

Men min favorit är helt klart den här:

- Den där kan jag skriva under på, tänkte jag och fortsatte prata i min mobiltelefon.

Joråsåatt.

Hårda paket på Mors dag.

Hurra, idag är det Mors dag! Givetvis måste detta uppmärksammas på skrivtavlan i butiken.

Först skrev jag såhär:

Hmm... Kan detta misstolkas? Kanske till och med leda till flåsiga höhö-skämt från äldre herrar med terylenbyxorna på trekvart?

Kände att jag var tvungen att förtydliga:

Precis när jag hade skrivit färdigt kom en pytteliten tant och läste högt med krullig söderdialekt:

- Klart. Mamma. Ska. Få. Hårda. Paket. Med. Grymma. Böcker. Jaa, det vill hon!

Inte en terylenbyxa så långt ögat kunde nå. Victory!

Orkidén och ullössen.

Min orkidé har drabbats av ullöss. Det är små tussar som ser ut som, eh, tussar. Fast det är ett djur som sitter på min fina blomma och suger musten ur den. Dammit!

Jag körde dundermedlet: omplantering i ny orkidéjord, skölja rent och plocka bort alla (två) löss samt spruta ner den med vår tids DDT.

Jag tror den har hämtat sig ganska bra.

Alltså, orkidéer ser sjukt knasiga ut. De ser nästan ut som fejkblommor, fast vem skulle vara så skruvad som kom på den formen på kronblad?

Eller vad sägs om den här lilla snabeln?

Orkidéer alltså. Helknasiga och störtsnygga på en och samma gång. Och himla lättskötta. Bara att ge den en rotblöta när man känner för det. Typ varannan vecka om det känns lagom.

Den store blomsterexperten har talat. Härnäst: hur du beskär ditt fruktträd utan att förarga grannarna. Skoja bara. Det går inte att göra det utan att grannarna blir sura. Speciellt om du bor i lägenhet.

Galaxy Quest.

Jag såg den bästa Star Trek-filmen idag, nämligen Galaxy Quest.

Jaja, jag vet att det inte är nån riktig Star Trek-film, men den är så himla skön och kul och alldeles, alldeles underbar för en nörd som jag.

Plotten är som följer: de avdankade skådisarna från teveserien Galaxy Quest drar runt på science fiction-mässor och stormarknader. De ägnar tiden åt att skriva autografer och göra fans besvikna. Tills en dag då verkliga utomjordingar misstar skådespelarna för att vara riktiga rymdhjältar. Och det blir bara värre och värre... (infoga valfritt hajgrin här)

Tänk Tre amigos eller Tropic Thunder. Fast med kackiga science fiction-skådespelare från en fejkserie som alldeles uppenbart är baserat på Star Trek. Som om William Shatner skulle få för sig att rädda universum. På riktigt!

Hehe.

Nedan är ett utsnitt ur fejk-Galaxy Quest. Det är nästan lika bra som riktiga Star Trek. Kanske till och med lite, lite bättre.

Har man sagt A får man säga B. Varsågod, här slåss Kirk mot Gorn i avsnittet Arena från Star Trek TOS (1.18). En riktig klassiker.

Det är som poesi. Se original-Star Trek, för bövelen! Och se filmen Galaxy Quest. Sällan har uppblåsthet varit så roligt.

Kassaskåpet.

Jag såg ett gammalt kassaskåp på gatan. Hur tänkte han där?

- Mitt kassaskåp är så inbrottssäkert att jag kan ställa det utomhus.

Böcker som fått mig att gråta.

Via BiblioPepe fick jag reda på vad som händer i den där kvittervärlden: man listar de böcker som fått en att gråta. Jag är en oerhört gråtmild människa. Jag gråter till den där scenen i (den i övrigt halvdana) filmen Jakten på lycka när gossen tappar sin Captain America-gubbe. Jag gråter till fotbolls-VM. Och jag gråter till Melodifestivalen när vinnaren står tårögd uppe på scenen och får sjunga sin segrande låt med darr på rösten och världens bredaste leende.

Självklart gråter jag till böcker. Till exempel grät jag till de här:

Janis den magnifika av Johanna Nilsson för att hon skriver så fruktansvärt vackert.

All my friends are superheroes av Andrew Kaufman fick mig att gråta både glatt och sorgligt. Mest glatt.

Then we came to the end av Joshua Ferris för att den är så rolig mitt i allt det sorgliga. Eller om det var tvärtom.

Jerusalem av Selma Lagerlöf för att den beskriver hänryckelse och arv och tradition och religiös fanatism och kärlek och galenskap och mer därtill.

Revolutionary Road av Richard Yates för att den är så stark och fin och för att man fattar redan på första sidan att det där med lyckliga slut inte är Richard Yates grej.

Skynda att älska av Alex Schulman för att den har både det fina och det mörka i sig. Och vackraste melodin som soundtrack.

Jane Eyre av Charlotte Brontë för att den grep tag i mig. Mycket tack vare den underbara översättningen av Gun-Britt Sundström.

Vilka bra böcker det finns. Och vad de berör.