Bananen, hunden och det röda jätteörat.

Vi bodde på Park Inn vid Alexanderplatz. Hur grymt som helst! För att inte tala om hur nära det ligger tevetornet.

Det finns så mycket rolig street art i Berlin. Kul och knäpp och ful och fin. Den här bananen var tjusig och fick mig att bli sugen på att lyssna på The Velvet Underground & Nico:

Sen dök det upp ännu en banan, fast på ett fönster:
Som traditionen bjuder så måste man gå vilse. Eller jag menar, jag visste ju hela tiden varthän vi var på väg. Det var bara det att jag inte riktigt visste vägen dit.

Hrrrm. Titta! Tevetornet tittar blygt fram!

En randig apmaskinsgubbe. Med ballong.

- Får jag låna ditt öra?

- Javisst, går det bra med ett gigantiskt i röd plast?

Sockeln som man kan se i överkanten på bilden tillhör en väldigt vågad staty (fallossymbol är bara förnamnet) som jag tänkte ta bild på, men jag blev blyg och knäppte kort på den roliga hunden istället.

Sen såg vi världens minsta polisstation.

Och smygkikade på ett bossanovaband som var riktigt vassa.

Hotellet såg himla tjusigt ut i nattskrud.

Sen kom ett tåg förbi tevetornet och det blev sådär tufft.

Det var en fin första dag i Berlin.

Flygresan.

Det sista man ser innan man går ombord planet är:

Varför behöver man så många rullstolar? Är det alla avsvimmade turister? Eller dyngraka partyrävar?

Jag har aldrig varit flygrädd. Tidigare. Men på gamla dar har jag fått nån slags konstig tvångstanke om att jag vill gå av planet. Och det är inte innan start eller efter landning, när man faktiskt har möjlighet till det. Nej, när flygvärdinnorna kommer med sina små plastmuggar och plastade kakor och vänliga leenden som aldrig når ögonen så känner jag bara:

- Släpp av mig. Nu. Jag kan gå resten, det är lugnt. Släppavmigsläppavmigsläppavmig.

Och det är väl kanske inte helt optimalt när man befinner sig på tiotusen meters höjd. Då måste jag tänka på annat istället. Som att tyskarna använder dubbelt så många bokstäver för att säga viktiga saker:

Och så kan jag titta ut och låtsas att jag är Nils Holgersson på sin underbara resa.

Molnen är fina att titta på. Himlen är så blå och djup i färgen. Och ibland tycker man sig se Doktor Snuggles.

När andningen har blivit normal igen så kan man dricka kaffe och roa sig med att lösa sudoko på sin servett. Så himla smart! Jag vill trycka sudokotryck på allt.

Sen landar man välbehållen i Berlin och ser en man på en gräsklippare.

Då känns allt toppen igen.

I'm back, baby!

Trötta och glada landade vi inatt på Arlanda efter en finfin vistelse i Berlin. Minneskortet fullt och ansiktet solbränt, precis som det ska vara!

För att tillgodose mina tolv bloggläsares skriande nyfikenhet (hur många bilder kan man ta på tevetornet innan man tröttnar? Svar: man tröttnar inte) så blir det lite Berlinspecial på bloggen. Stay tuned för en miljon Berlinbilder och kanske en och annan giraff.

Kram!

Pass, pengar och prit.

Nu bär det av till Berlin! Hurra! Och det är så himla lätt att packa, för sen jag sett Sällskapsresan så vet jag att det är de tre P:na som är viktigast.

Pass, pengar och prit.

Prit som i handdesinfektion, dårå. Häpåre!

Fjäderholmarna.

Vilken strålande dag! Klart som korvspad att man måste ta båten till Fjäderholmarna. Och vilket plejs! Ojojoj. Svensk Pripps Blå-sommar när den är som bäst.

Husen hade den rätta Faluröda nyansen (jag har ju läst Gård och Torp så jag vet att färgen ska vara ljusröd).
Vi gick till Röda Villan och fikade i den svalkande skuggan. Så himla smart att sätta ut sköna slappstolar vid vattnet. Satt och läste i flera timmar.

Jag skulle fota lite gröna blad, men då simmade det in en annan fotograf i bild.

Rosorna var elektriskt röda.

Sen åkte vi hem.
Fjäderholmarna. Det är grejer det.

Snigel och svampen.

Vår trappkatt Snigel hittade världens största svamp. Den bara PLOPP! dök upp ur marken som... som svampar ur jorden. Höhö.

Ett tag tänkte jag ta in svampen och steka upp den på järnet, men eftersom mina svampkunskaper är lika med noll så tog jag det säkra före det osäkra och fotade den från sidan.

Alltså, jag är inte helt säker, men antingen är det en stolt fjällskivling (smarrig) eller en lömsk flugsvamp (i högsta grad giftig). Hmm.

Jag tror jag håller mig till burkchampinjoner istället.

Alice Cooper, Frankenstein, Spinal Tap och jag.

Igår spelade Alice Cooper på Gröna Lund. Det var mäktigt. Vilken scenshow! Titta bara:

Nåväl, när jag stack upp trynet mellan folkmassan så lyckades jag se herr Alice själv. Han har foliehatt på huvudet och håller i svenska flaggan:

Det var en låt som var helt fantastisk. Ja, förutom Poison och Schools out for summer (i en underbar version från Mupparna) så har han ju gjort den härliga Feed my Frankenstein.

I'm a hungry man / but I don't want pizza

I blow down your house / and then I'm gonna eat ya

Och precis när man tror att det inte kan bli bättre så kommer låtraden:

well, I aint no veggie / like my flesh on the bone

alive and lickin / on your ice cream cone

Det är så mycket Spinal Tap att jag blir helt till mig. Klart man måste lyssna på den likartade Big bottoms.

my baby fits me like a flesh tuxedo / I like to sink her with my pink torpedo

Det är som poesi. Fruktansvärt rolig poesi.

Drottningholm och statymåsen.

Igår blev det en utflykt till Drottningholm. Trots mitt slottsliga intresse så har jag aldrig varit där tidigare.

Det var en så härligt ödesmättad dag. Himlen lovade regn och alla såg väldigt snygga ut i det molniga ljuset. En tant satt på bänken nedanför slottet. Jag tror det var någon slags slottsfé.

En storvuxen slottsfé i människostorlek.

På vissa ställen såg slottet helt hopknycklat ut.

Andra delar var överdådiga. Jag gillar verkligen grindar. Särskilt de sirliga grindkrönen. Tänk om det satt ett sånt krön över varje ICA, vad pampigt det skulle kännas att köpa mjölk.

Vi gick vilse bland labyrinthäckarna och hittade ett hav av tuggummiblommor.

Om man kikade efter i buskarna kunde en och annan lilja visa sitt trevliga ansikte.

Kanske skuttade Gustav III:s hovdamer glada igenom den här häcköppningen, precis som jag?

Vi dansade rumba i Engelska parken.

Sen såg vi en mås på statyns huvud. Då fnissade vi och åkte hem.

Och väl hemma lyssnade jag på världens bästa parklåt:

Hissäventyret.

Igår var vi hembjudna till Eva på drinkar. För att komma till hennes lägenhet bestämde vi oss för att ta den här hissen:

Man riktigt ser hur jäkla knarrig och knäpp den är. Vi fastnade såklart. Tjugo minuter satt vi fast innan en pappa med barn och pizza kom förbi och petade på en spärr utifrån.

- Vad skulle ni kvinnor göra utan oss män? sade han när vi klev ut.

- Sitta och supa i en hiss, sade jag och skramlade med vinpåsen.

Efter detta lilla äventyr kom vi äntligen fram till Evas ställe. Himla fint, kolla utsikten!

Vi skrattade och pratade hela kvällen, beundrade Star Trek-stereon och gosade med lilla Tjeburasjtjka med de mjuka öronen.

Jag måste lära mig den här låten på dragspel. Den är så fin och vemodig och vacker. Tyvärr kan jag inte ryska, men vad tusan. Jag är en hejare på att sjunga fonetiskt.

Semester!

Yes! Äntligen semester! Lata dagar fyllda med glass, kylda drycker och allsång i parken. That's my cup of sommarbål.

Och böcker! Böcker är grejen. Först samlade jag ihop ett gäng sköna titlar, men kom bara upp i 2126 sidor. Räcker inte alls långt. Fyllde på med fler böcker tills sidantalet blev 3997 sidor. Det är ju lite mer lagom.

Här är böckerna som jag tänkt läsa under min tre veckor långa semester:

- Kokain av Lasse Wierup och Erik de la Reguera. Är halvvägs igenom och gillar den skarpt.

- Born to run av Christopher McDougall. Barfotalöpning - årets spikmatta?

- Game of thrones av George R. R. Martin. Älskar teveserien. Måste. Läsa. Böckerna.

- The waterproof bible av Andrew Kaufman. Är den lika bra som de andra böckerna?

- The worst date ever av Jane Bussman. Den verkar sjukt rolig.

- Just kids av Patti Smith. Är den så bra som alla säger?

- Clash of kings av George R. R. Martin. Del två i Game of thrones-serien.

- Buddenbrooks av Thomas Mann. Tysk familjs undergångssaga. Yiihaa!

Sådärja! Bara att putsa brillorna och hoppas på att bokhögen inte välter över mig igen.

Jazzgymnastik.

Det är så härligt med alla tidsdokument i form av diverse faktaböcker.

Som den här från sextiotalet: jazzgymnastik.

De ser så käcka ut när de svänger från sida till sida.

Tror jag inte ska göra just den rörelsen. Känns lite dåligt för knäna. Oavsett jazzmusik.

Sven-Bertil Taube och bullseye.

Igår uppträdde Sven-Bertil Taube på Gröna Lund. Han är elegant. Kanske beror det på att han matchar sin mäktiga röst med skarfar i halsen. Och blazer. Här står han i turkos skjorta på Gröna Lunds stora scen.

Han hade gäster med på scen. Lill Lindfors sjöng Briggen Blue Bird så dramatiskt att publiken började gråta, och Håkan Hellström studsade runt i hängslen och sjöng Eldarevalsen.

Jag gillar Gröna Lund. Det är så trevligt att knata omkring och titta på folk och ta lotter och spela på hästarna (jag älskart!) och skjuta prick. Mitt pangande gick inte så bra till en början men sen jag fått bra skjuttips från killen i kassan så sköt jag inte mindre än två tiopoängare efter varandra. Titta, bildbevis:

Jag gick omkring resten av kvällen och var mallig över mina oanade talanger. Kanske ska jag ta jägarexamen? Eller kanske gå med i en skytteklubb bär jag kan briljera? Men det får vara ett ställe där man får sikta med vänsterögat, annars får det vara.

Sen tog åkte vi Djurgårdsfärjan i solnedgången. Det var en fin kväll.