Poängkortet och döden.

En kund hade ett nästan fullt poängkort. Jag frågade glatt:

-Vill du få gratisboken idag eller spara den till nästa gång?

- Jag tar den nu. Imorgon är jag kanske död.

- Erhm... då får jag hoppas att du hinner läsa ut boken.

Körsbärsblommor.

Det fina med våren är att allting är så nytt och smått. Kastanjebladen som kommer skugga ängen är än så länge bara små skrynkliga flärpar. Men tittar man noga så ser man att det är ett riktigt kastanjeblad. Bara mycket mindre.

Jag tycker om det spröda och gröna. Att man fortfarande kan skymta Klara kyrka mellan bladverken.

Allra mest tycker jag om körsbärsblommorna. Allt blir liksom till en musikalfilm i Technicolor från fyrtiotalet.

Rasande grant.
O, vad jag gillar den här årstiden.

Tidningspaket.

Jag har blivit väldigt förtjust i att slå in mina paket i tidningspapper. Till exempel om man ska skicka en liten tunn bok om Paris på posten. Då blir det extra trevligt om man slår in boken i ett resereportage och sätter på en syltetikett som adresslapp.

Eller om man ska ge bort ett paket och kanske tycker att korsordsmotiv passar bra till innehållet.
Tidningar är grejen.

Sockerfestival.

Det blir så himla mycket godis under påsken. Alla smarriga påskägg, fyllda med salmiak och finska tjärpastiller. Det blir lätt lite mycket. Karius och Baktus har varit på sockerfestival i min mun hela helgen.

Då händer det! Man står emot. Äter ett äpple, eller kanske en smörgås. Och igår åt jag inte godis en enda gång.

- Bra jobbat! tänkte jag, klappade mig själv på axeln och hällde upp en skål med glass. Och chips.

Joråsåatt.

Äggstra ordvitsigt.

Jag älskar ordvitsar. Kan tillbringa hela eftermiddagar med att vitsa på ett och samma uttryck. Favoriten är nog att vitsa så mycket som möjligt på ordet pärm. Det kan bli ett roligt söndagsnöje. Fast kanske ingen pärm-anent lösning. Höhö.

Såklart blev det lite vitsigt på skrivtavlan på jobbet, såhär i påsktider.

Höhö. Hajar du? Äggstra spännande. Höhö.

Jag fnissar varje gång jag ser det.

Tummen upp!

På en tidningspratare vid Gullmarsplan sitter den här lilla klisterlappen:

Tummen upp!

Information?

Någon har slitit bort informationsdatorn utanför Pressbyrån.

Förmodligen någon turist som gått bärsärkagång.

- Argh! Varför har ni inga små papperskartor? Jag vill ha en karta i handen! Argh! Jag tar med mig hela datorn istället! AAARRRGH!

och sen drog han till Stadshuset med datan under armen och letade efter en dam i polyesterbyxor med ett färglatt numrerat strandtennisracket i handen.

Sharktopus.

Hurra för påsken! Allra roligast är att göra ett skojigt påskägg, fyllt till brädden med godis och trevligheter. Tyvärr var själva ägget aningen för trångt för alla pryttlarna jag hade skrapat ihop.

Då får man improvisera lite.

I ett av paketen hade jag slagit in filmen Sharktopus.

Vilken underbar film! Taglinen är obetalbar:

50% SHARK. 50% OCTOPUS. 100% DEADLY.

Grymmaste B-filmen nånsin! Kolla bara in den fantastiska trailern:

Bästa citatet kommer när ett klassiskt båtfyllo (det finns en i varje skräckfilm) har gått sitt öde till mötes, och en annan karaktär håller ett litet tal:

- He was kind of a nice guy, you know? Smell a little funky, but he was okay. Now he's dead.

Vilket litet mästerverk.

Stickkoma.

Jisses vad kul det är att sticka på de där lettiska vantarna! Jag har stickat mudden på bägge och nästan ända upp till tummen på en av dem.

Eftersom jag inte vill hamna i den klassiska fällan:

- En vante är helt klar! Vad fin! Och nu ska jag sticka nummer två? Trååååkigt.

så då stickar jag bägge två samtidigt, en sektion i taget.

Tycker att det där mönstret gjorde sig himla bra i svartvittrött. De lettiska vantarna är väl annars kända för sina bjärta färger och knasiga färgmatchningar, men jag kände att innan jag börjar sticka på ett par orange vantar med rosa och ärtgröna flätor (fint!) så kör jag på en lite mer nedtonad färgskala.

Hoppas bara att vantarna inte blir för små för mina breda labbar. Att sticka med 2 mm strumpstickor kändes som en bra idé, men då kanske jag skulle ha lagt till en mönsterrapport.

Jaja. När jag kommer upp till tummen så lär jag märka om de är tajta. Och då har jag ju gjort en väldigt tidig julklapp. Win-win.

Cirkeln.

Jag har läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Men innan jag berättar vad jag tyckte om boken så vill jag först prata om en helt vanlig dag i slutet av januari. Den tråkiga vinterdagen (en torsdag) bjöd på ett litet överraskande moment. I postskörden låg det här snygga paketet:

Brunt papper, balaband och sigill? Krazy peanuts! Jag slet upp det redan trasiga paketet och ut ramlade ett bokmanus i lösblad. Alltså hundratals lösa A4-sidor.

- Eh... okej?

Jag läste lite i följebrevet.

- Blablabla, häxor i Bergslagen, blabla, jordens undergång, blablabla. Boring! sade jag och slängde hela pappersbunten i återvinningen.

Inte tänkte jag något mer på den gamla pappersinsamlingen. Ja, tills igår dårå. För då började jag läsa Cirkeln.

Härmed äter jag upp allt vad jag nånsin har sagt om häxor och ungdomsböcker. Cirkeln är smart, välskriven, spännande och allt vad en bladvändare är. Jag är knockad. Och vad gäller de ungdomliga huvudpersonerna så är det en tillgång. Tonåringarna är till det yttre nästan som vuxna men otroligt impulsiva vilket ger väldigt bra läsning. Man bara:

- Ånej! Säg det inte!

och

- Ånej! Gör det inte!

och så gör de precis tvärtom. Bra skit. Dessutom gillar jag Buffy-känslan. Lite småstadsångestidyll och helvetesgap piffar upp.

Och vad roligt att det är ett så snyggt omslag! Smart. Jag hade verkligen inte läst boken om det hade varit ett fånigt "ungdomligt" omslag av typen "två-tjejer-blänger-på-varandra" eller "ung-kille-med-bar-överkropp" eller "spröd-tjej-med-trassligt-hår-ser-ledsen-ut-i-ett-hörn". Istället är det ett omslag som sticker ut och känns respektfullt. Både mot boken och läsaren. Inget hafsverk, här inte.

Jag menar, det finns ju en anledning till att lösbladsexemplaret åkte i pappersinsamlingen. Jag gillar böcker. Du vet, böcker med omslag. Där det känns som att man har brytt sig lite.

Hursomhelst, Cirkeln är en bra bok! Det enda jobbiga är att jag kommer få vänta ett tag på del två och tre. Jaja. Man är ju van sen Harry Potter-tiden.

How to live safely in a science fictional universe.

Jag läste inte färdigt How to live safely in a science fictional universe av Charles Yu.

Vilken besvikelse. Titeln är skojig och det är små plastpickadoller på omslaget. Och ändå var den bara en tråkig Liftarens guide till galaxen-ripoff. Fast kass.

Läs den inte. Jag gav upp.

Blåa fingrar.

Köpte en billig pinnstol på loppis. Snygg och blå var den. Riktigt stilig. Det var bara ett problem med den: man blir blå.

Inte så snyggt att sitta på den stolen med vita jeans. Nej, det är klart jag inte har vita jeans, men ni hajar grejen.

Blåkläder = bra.

Blåa kläder = mindre bra.

Eftersom lägenheten inte är utrustad med snickarbod så fick duschen bli hobbyrum. Ut med tidningar på golvet, och så blaska på lite grundfärg.

Efter två strykningar skiner det blå fortfarande igenom. Oy vey! Jag anar att duschen får bli permanent målarstuga för ett tag framöver.

Vodou och gräsänder.

Varje gång jag går förbi gräsänderna tänker jag:

- Rackarns! Nu glömde jag brödet.

men inte igår inte! Då blev gräsänderna mätta och belåtna på en skiva surdegsbröd. Jodå. Fint ska det vara.

Och när man har fjäskat lite för de små rackarna så händer det att en och annan gräsand stannar upp och poserar.

Gräset var gulblommande och fint. Hade jag inte varit så medveten om vad som kommer upp i tö (hundbajs och glassplitter) så hade jag tagit av mig skorna och skuttat runt. Nu nöjde jag mig med att knäppa ett kort.

Årets första blåsippa neg och sade:

- Nu är det vår, tamejtusan!

Sen gick vi och såg utställningen Vodou på Etnografiska museet.

Se den! Vi såg en guidad visning och det kan jag verkligen rekommendera. Intressant, spännande, lärorikt och bitvis lite ruskigt (jag har aldrig sett så många döskallar på en och samma dag). Mycket givande.

Och jag kan bara inte sluta titta på bilden här ovanför. Läskigt.

Orkidé.

När världen känns grå och trist så blir det lite roligare när man ser orkidén slå ut.

Dubbelt så trevligt blir det med två utslagna blommor.

Fint!

Den jättehemliga fågeln.

När jag gick till tåget såg jag ett gäng med fina fåglar. De skimrade som olja i fjäderdräkten och skuttade omkring glatt. Jag kände inte igen arten sen tidigare. Kunde det vara en helt ny art? Skulle den orsaka ornitologrusning i min sömniga lilla förort?

Klicka på bilden så får du se.

Javisst. En stare i praktdräkt. Kanske inte nog för att anordna vallfärder, men en ganska trevlig prick ändå.

Plåsterstickning.

Om stickorna är nya och spetsiga så känns det väldigt mycket om man har ett pyttelitet sår mitt på pekfingret. Oskönt att gräva omkring med en vass pinne i såret liksom.

Tur man har snygga plåster hemma.

Devils Peak.

Jag har läst Devils Peak av Deon Meyer.

Årets bästa bok. Jag skojar inte. Den har allt: bra intrig, starka karaktärer (Tobela!), och den där känslan av att det finns varken rätt eller fel. Bara handlingar och deras konsekvenser.

Sen är jag väldigt förtjust i Deon Meyers sätt att beskriva det nya Sydafrika. Någon flyr genom ett förslummat område, i nästa kapitel gömmer sig en skurk i ett välbärgat ängsligt kvarter. Samtalsämnen flimrar förbi, saker som sägs högt och nävar som knyts i fickan. Och känslorna. Meyer kan skildra sorg och smärta, beslutsamhet och hämnd. Samtidigt som han beskriver ett öppet fält så att man kan se det vajande gräset framför sig. Skickligt.

Jag har läst tre böcker av Deon Meyer hittills: Död i gryningen, Jägarens hjärta och nu senast Devils Peak.

Förväntningarna har trissats upp för varje bok. Jag trodde kanske att jag skulle bli besviken den här gången, men det blev jag inte. Tvärtom.

Den är till och med bättre än jag trodde.

Fyriskaka.

Den godaste äppelkakan jag vet (förutom den på Valands) är den klassiska Fyriskakan från Sju sorters kakor.

Först ser den ut såhär...

...och sen såhär!
Man vill ju bara glufsa i sig hela kakan på en gång, gärna med lite grädde till. Den är bakad på fars ägg, ja alltså äggen som fars höns har värpt. De små hönorna har gått och sprätt i potatislandet på Sniberups backar. Tog med ett artonpack på tåget, nu är de uppätna.

Mums!

Fiskminne.

Innan kaffet har runnit färdigt i bryggaren. Innan rasten har börjat. Innan min hjärna har vaknat för dagen. Då blir det lätt lite fiskminne. Framförallt när det kommer till tomma fraser som sägs ungefär tre miljoner gånger om dagen.

- Det blir sjuttiofem kronor. Vill du ha en påse?

- Nej tack. [rotar i plånboken] Jag ska ha ett stämpelkort här nånstans...

- Okej. [ser att boken ligger påslös på disken] Vill du ha en påse?

- Nejtack. Här är mitt stämpelkort.

- Sådär! Snart en gratis bok. Går det bra så eller vill du ha en påse?

- Nejtack, det är bra. [lägger ner plånboken i väskan och sträcker sig efter sin nyinköpta bok]

- Vill du ha en påse?

- Nejtack!

Tre sekunder senare kommer kunden tillbaka:

- Skulle man kunna få en påse?

Kära SL.

Den här lappen satt uppklistrad på en glasdörr vid T-Centralen. Klicka på bilden för att se den större:

Kaxigt, Edvin.

Vante.

Jag har börjat på en vante. En lettisk vante, närmare bestämt. Jag har tagit lite idéer från både här och där, men mest från den finfina boken Latvian mittens av Lizbeth Upitis.

Vilken underbar bok! Det är mumma för en mönsterknarkare som jag. Tyvärr är den lite halvsvår att få tag på i Sverige - ack, detta skriande ägandebehov! - såvida man inte bor i Amerika eller känner nån snäll britt. Och jag känner både Majbritt och Britt-Marie, men inte någon brittisk britt som vill posta boken till mig.

Men! Då kan man låna den istället. Vilket är minst lika bra och himla ekonomiskt också. Och då kanske man har råd att köpa en bunke garn och rafsa ihop det här:

En mudd! Inte så illa pinkat, om jag får säga det själv. Nu ska jag bara göra resten också. Det vill säga en och tre fjärdedels vante till.

The imperfectionists.

Har läst The imperfectionists av Tom Rachman.

Jag började läsa boken för det snygga omslaget. Dessutom stod det inget vettigt på baksidan, så det vara bara att börja läsa för att få reda på vad tusan boken handlade om.

Och vad tusan handlar den om då?

Varje kapitel kretsar kring en person som på något sätt är knuten till en engelskspråkig tidning i Rom. Sunkiga utrikeskorrar, bittra copywriters och allsmäktiga ansvariga utgivare, alla får plats i boken. Och alla har en egen röst. Imponerande. Man kan nästan inte tro att det är samma snubbe som har skrivit alla kapitlen, så olika är personerna till sätt och sinnelag. Skickligt! Tom Rachman måste verkligen ha koll på det här med folk.

Vissa kapitel är dock outhärdliga att ta sig igenom. Jag står verkligen inte ut att läsa om flata människor som låter sig köras över utan att säga flaska ens (jag pratar om dig, Lee Fiora). Jag blir bara arg och vill ruska om karaktären och skrika:

- Menförihelvete! Nu får du skärpa dig!

och det går ju inte. För det är ju bara en bok.

Alltså: karaktärerna var vältecknade och vissa kapitel var riktigt roliga (fick mig att tänka på Joshua Ferris) medan andra kapitel gjorde mig arg. Om man ska se till antalet humörsvängningar per sida så får den här boken högsta betyg. Men var den bra?

Bra fråga.

Was?

En högljudd kille stod bakom mig i rulltrappan och hojtade till sina vänner:

- Man kan säga vad som helst här, ingen förstår vad jag säger! sade han på tyska.

Nej just det.

Ostupplevelse.

Det är först när man ser en gräsand mot en brun stubbe som man inser hur väl kamouflerade de är. Alltså änderna, inte stubben.

Naturens brundassiga under. Man blir tårögd.

Och sen promenerar man vidare och äter lyxfrukost. Det blir alltid att jag häller i en massa annat i min yoghurt, bara för att jag kan. Bananchips? Solrosfrön? Tre nävar hela aprikoser?

Tips: skippa aprikoserna nästa gång.

Efter frukosten traskade vi vidare till gamla stan. Det känns alltid som ett trevligt andningshål att se lite sneda och vinda hus i den här stan.

Och kanske vill man känna sig lite fräsig mot en tegelvägg. Och glo på skorna.

- Men vad ÄR det där gröna gojset? Jag har väl inte ätit avokado idag?

Och sen ser man en fin dörr och knäpper kort på den och känner sig som i Rom.

Rom = grådassiga hus med blomkrukor mitt i den enkelriktade gatan.

Och så tar man en fräck bild framför en plåtdörr och känner sig väldigt, väldigt mallig.

Himlen såg ut som en av Elliords himlar.

Och parkeringsplatsen såg ut som en parkeringsplats.

Sen såg vi ett gökur...

...och en ostupplevelse.
Sen var vi så spattiga att vi var tvungna att köpa pirayafilm för hela slanten.

Tantsnusk.

Trettionånting kille i fräsiga brallor frågar:

- Har ni nån tantsnusk, typ Jane Austen?

Snusktant?

Bokhandel = hi tech?

Medelålders kvinna susar in i butiken, kollar på raderna med bokhyllor efter bokhyllor, kikar lite på borden som sväller över av heta pocketböcker och frågar glatt:

- Säljer ni iPads här?

- Ja, till vänster om elvisparna, sade jag inte.

Nålbindning på Nordiska museet.

Vad kan det här vara för något litet garntrassel?

Det är mina första trevande stygn i nålbindning. Kanske inte så mycket att hänga i julgranen - möjligen istället för popcorngirlanger - men ändå! Ganska stolt är jag.

Sprang in på Nordiska museet efter jobbet för att kolla in deras stickcafé. Oj vilka entusiastiska människor! Glada och inspirerande människor satt vid varenda bord och slöjdade. Temat för dagen var textila tekniker, så man kunde lära sig både nålbindning och krokning och språngning och säkert en hel del annat som jag missade i min nålbindariver.

Efter mitt blixtbesök var jag tvungen att rota fram idéboken Stickat & Virkat som jag fick av mor förra veckan. Härlig 70-talshandarbetsbok med ett klassiskt omslag. Man hajar innehållet direkt.

Förutom mönster i stickat och virkat så innehåller den även ett mönster på nålbundna vantar, eller sömade som det står i boken.

Titta vad glad hon ser ut! Så glad vill jag se ut när jag går omkring i mina nya vantar! Givetvis med små garnbollar vid ärmen.

Och så svårt kan det väl inte vara. Jag menar, i den här korven så kan man se nåt som åtminstone ser ut som riktiga nålbindningsstygn. Tycker jag.

Det var ju just det här med att utveckla sina stygn från långa garnkorvar till ett par stiliga vantar som är kruxet:

Jaja. Jag kanske kan lära mig krokning istället.